För sex år sedan intervjuade jag KSF Medias styrelseordförande – han är också ägaren Konstsamfundets VD – Kaj-Gustaf Bergh för Journalisten angående läget på mediemarknaden.
Under telefonintervjun uppfattade jag honom som nedlåtande, aggressiv och överlägsen. Det var ”kära vän” och ”sluta dalta om det där” och ”det där är ju löjligt” och ”skitsnack” på frågor som var journalistiskt helt relevanta.
Jag minns att jag tänkte att styrelseordförande för Svenskfinlands största mediebolag borde gå på medieträning.
En knapp halv timme senare ringde han dock på eget initiativ upp mig och var jovialisk, pratsam och resonerande. Det var nästan obegripligt att det var samma person.
Också för denna artikel talar vi i telefon. Han försäkrar sig först om att jag inte bandar samtalet. Under intervjun svarar han kort på frågorna – vilket han har all rätt till – men när jag säger ”Enligt våra uppgifter finns det ett internt missnöje mot ledningen på Hbl, dom tycker att...” svarar han genom att småsjunga ”dom, dom, dom, do-do-do dom, dom...” och börjar sedan flabba.
Jag blir ju lite häpen. Så jag försöker på nytt: ”...nu ser jag inte det roliga... dom tycker att...”. Han kontrar igen med att tralla: ”dom-domdom- do-do-dom” kryddat med samma flabb.
Sedan övergår han till att svara på frågorna med kommentarer som ”det där är en löjlig fråga” och ”väx lite upp, c’mon”.
Då tänker jag – igen – att herr styrelseordförande kanske borde gå på några lektioner seriös medieträning. Det skulle finnas gott om kunniga journalister ett stenkast från hans arbetsrum.
Men det var naturligtvis en helt felaktig tanke.
Mannen som titulerats Svenskfinlands mäktigaste man och som (enligt Svenska Yle 2014) sitter i närmare 40 styrelser och är ordförande i 21 av dem, hittar tydligen snart sin andra sträng och ringer upp mig en halv timme senare.
Hurdan han är nu? Det vet ni redan: han är jovialisk, pratsam och resonerande.