Just nu pågår det 47 väpnade konflikter runt om i världen. Men det finns vapen för betydligt fler. Efter en hård depression inom vapenindustrin söker vapenhandlarna, också de finländska, nu desperat efter nya kunder. Det är där vår nya vapenexportlag skall hjälpa till.
Till att börja med: Finland är en minimal aktör på den internationella arenan då det gäller vapenhandel. Våra produkter väcker inte extas hos stridslystna generaler på andra sidan jordklotet. Våra gevär, vårt krut och våra granater håller medelmåttig eller på sin höjd bra standard. Men vi har hur som helst en helt egen vapenindustri, till största delen statsägd, som ger arbete åt knappt 3000 människor. Motiveringen till att Finland behöver en egen industri är att det anses utgöra en grundpelare för ett självständigt försvar. i fall av kris körs fabrikerna igång på allvar.
Men just nu går affärerna inte speciellt bra. Efter 1987 har den internationella efterfrågan på vapen rasat och först nu håller den på att stabilisera sig. Vår egen försvarsmakt har, av kostnadsskäl, köpt vapen från Kina och det forna Östtyskland och lämnat vår egen industri i sticket. Nu försöker samma krafter sätta fart på vår vapenexport, lämpligen till utvecklingsländerna som enligt försvarsministeriets utredning är "en synnerligen viktig marknad". Men en omfattande byråkrati och ett omfattande regelverk har försvårat och ofta förhindrat exporten till dessa länder.
Riksdagen har denna vecka behandlat en ny "lag om export och transitering av försvarsmaterial". Den skall vara jämförbar med motsvarande lagar i det övriga EU.
Enligt vår gamla lag från 1990 måste varenda export av försvarsmateriel godkännas av statsrådet. Dessutom måste utrikesministeriet i ett utlåtande konstatera att det inte föreligger utrikes- eller säkerhetspolitiska hinder för exporten.
Hundra affärer årligen
Under 1980-talet gavs i medeltal tillstånd för ca hundra vapenaffärer årligen. Det är skäl att minnas att ett exportlov inte betyder att affären faktiskt blir av, utan endast att det politiskt är ok. År 1993 blev affärer till ett sammanlagt värde av 61 miljoner mark av. Enligt pinfärsk statistik från tullstyrelsen har den siffran stigit märkbart under 1994, men utgör ändå en obetydlig del av vår export.
Eftersom många av exportbesluten som fattas betecknas som "rutinärenden" vill man underlätta statsrådets arbetsbörda. Tanken bakom den nya lagen är därför att förenkla tillståndsförfarandet och, hoppas man, att sätta sprutt på vår vapenexport. Det är försvarsministeriet som har skrivit det kontroversiella lagförslaget som i praktiken innebär att mera makt i exportfrågorna koncentreras till ministeriet.
Lagförslaget har i mycket sakta mak kämpat sig igenom den byråkratiska kvarnen. Ett tydligt tecken på att vapenexport är ett känsligt ämne. I sitt första lagutkast föreslog försvarsministeriets tjänstemän att deras ministerium självt skulle fatta alla exportbeslut. Men några regeringsmedlemmar var av annan åsikt. Resultatet blev en kompromiss som innebär att statsrådet också i fortsättningen ger tillstånd för export av tyngre vapenslag, grupp ett och två, som bland annat omfattar automatgevär, granater och granatkastare, minor, pansarvagnar, kemiska vapen, krut, krigsfartyg, jaktplan och komponenter till dessa.
Försvarsministeriet skall ta över beslut som berör vapenslag i grupp tre och fyra, t.ex. pansarfordon av olika slag, skyddsutrustning, elektronisk avlyssningsteknik, teknik för militäroperationer under vatten och så vidare.
Dessutom kommer man inte i framtiden att kräva ett utlåtande av utrikesministeriet om lämpligheten i varje enskild export. Endast i specialfall skall utrikesministeriet engageras och det är försvarsministeriet som avgör vilka exportbeslut som är känsliga.
Men det här är bara det första skedet. Inom försvarsministeriet planerar man redan nästa lagförslag. Det går ut på att exportloven i framtiden skall behandlas vid handels- och industriministeriet. Med andra ord skulle vapenexporten betraktas som en normal exportfråga. Bara business, ingenting annat.
Det är kanske den attityden som har väckt mest diskussion i offentligheten. Då tjänstemännen dessutom vägrade sätta med en paragraf om att brott mot mänskliga rättigheter skall utgöra ett förhinder för vapenexport till ett land, växte kritiken mot lagförslaget.
Mänskliga rättigheter
Tjänstemännen själv anser att det är "omöjligt" att sätta ned en sådan paragraf eftersom "mänskliga rättigheter är en relativ fråga". Därmed har försvarsministeriet, med stöd av det obligatoriska utlåtandet från utrikesministeriet, inte sett något förhinder för t.ex. export av granatkastare och avancerad militärelektronik till Indonesien. en av motiveringarna har varit att granatkastare inte kan användas för att kränka mänskliga rättigheter.
Det är en argumentation som bedöms som absurd av människorättsorganisationer. man vill de det som en moralisk fråga. Skall man sälja vapen till en brutal regim eller ej? T.ex. Amnesty International påpekar att människorättssituationen i Indonesien är mycket alarmerande och att landet år 1975 ockuperade öriket Östtimor och satte igång ett folkmord som uppges ha kostat minst 200 000 människors liv.
- Inte vet jag … är det nu faktiskt något folkmord på gång där? Man måste hålla isär människorättsfrågor och vapenexporten. Det är två vitt skilda ting, säger Jari Takanen, regeringssekreterare och den som brukar föredra vapenexportärenden under statsrådets allmänna sammanträde.
- Dessutom säljer Finland inte vapen som kan tänkas användas vid demonstrationer eller oroligheter, fortsätter han.
Hans linje är att hela den offentliga diskussionen om Indonesien är "helt onödig". Han önskar att man kunde fatta besluten i hemlighet för att undvika onödiga spekulationer i pressen.
På utrikesministeriet, som alltså enligt den gamla lagen alltid måste ge ett utlåtande om varje vapenexport, anser man också att Finlands vapenexport till Indonesien inte är problematisk. Det heter att Finland aldrig skulle sälja stormgevär eller dylikt till Indonesien.
En del påstår att det endast beror på att Indonesien numera är självförsörjande i fråga om dylika vapen, att de inte längre är i behov av import. Att de byggt upp sin egen vapenindustri, bland annat med finländsk hjälp.
Indonesien gammal kund
Finländsk vapenexport till Indonesien är hur som helst inte något nytt fenomen. En genomgång av statsrådets protokoll talar sitt tydliga språk. Samtidigt som Finland i FN fördömde ockupationen av Östtimor beviljade regeringen exporttillstånd för ganska omfattande vapenexport. 1978 fick vapenföretaget Sako tillstånd att sälja 2,5 miljoner stormgevärspatroner till Indonesien. 1979 fick Kemira tillstånd att sälja 10 ton krut och 30 milj tändhattar. 1980 fick Kemira tillstånd att exportera 3 000 halvautomatiska stormgevär av modell M76. Dessutom kan listan på tillstånd för krut och patroner göras hur lång som helst. Exporten till Indonesien nådde sin kulmen i mitten av 80-talet för att sedan mattas av. Nu försöker de finländska vapentillverkarna igen närma sig den svåråtkomliga, men lukrativa, indonesiska marknaden.
I den nya vapenlagen finns alltså ingen hänvisning till brist på mänskliga rättigheter som ett hinder för export. Däremot stipulerar lagen att regeringen skall göra upp allmänna riktlinjer för vapenexporten som också skall ta upp människorättsaspekten. Riksdagens utrikesutskott krävde att en paragraf om mänskliga rättigheter skulle skrivas in i själva lagtexten, medan försvarsutskottet med en rösts majoritet föredrog regeringens förslag, med smärre ändringar. Fredsaktivister hävdar att att de allmänna riktlinjerna som regeringen skall skriva kommer att vara mycket vaga och flytande och ha liten praktisk betydelse.
Sverige har genom tiderna varit den största importören av finländskt försvarsmateriel. I övrigt är det EU-länderna, USA och Sydostasien som är de största kunderna. Problemet är att vår industri är ganska ensidig och konventionell. Tändhattar, krut och stormgevär är produkter som det finns ett stort överutbud av på den internationella marknaden. Sisu-Autos pansarfordon är däremot en eftertraktad vara och likaså börjar Nokias elektronik gå framåt.
Vanligtvis då Finland exporterar vapen kräver utrikesministeriet eller försvarsministeriet ett slutanvändarintyg. Genom detta intyg garanterar mottagaren, ett företag eller en myndighet, att vapnen inte säljs vidare till tredje part. Men kritikerna säger att slutanvändarintyget endast är ett papper med mycket ringa betydelse. Tjänstemännen däremot insisterar att måste kunna lita på en myndighets försäkran, också från en myndighet i fjärran land.
Portugal och Singapore är kända genomfartsländer för vapen. Inom branschen anser man det bevisat att vapen som exporterats till dessa länder har använts i krig i Kambodja, Bosnien, Burma och andra oroshärdar. Finland har under många år sålt vapen till både Singapore och Portugal. Men det föreligger inga konkreta bevis på att just finländska vapen har råkat i fel händer, även om forskare i ämnet kastar fram sådana anklagelser.
Missbruk med intyg
Experter menar att exportländernas myndigheter inte fäster tillräckligt stor uppmärksamhet vid vem som har skrivit ut slutanvändarintyget. Och till och med om missbruk har uppdagats, t.ex. i Sverige, har man inte åtgärdat saken. Allt handlar ändå sist och slutligen om pengar.
Vår nuvarande regering har oftast klubbat igenom exportbeslut enhälligt och också vapenindustrin uttrycker sin tillfredsställelse över "liberaliseringen". I december 1994 röstade i alla fall sfp:s ministrar, Ole Norrback och Elisabeth Rehn, mot att Vihtavuori Oy skulle få exportera 200 000 stycken detonatorer till handgranater till Indonesien. Däremot beslöt regeringen enhälligt att bevilja exporttillstånd till Indonesien för Nokia Telecommunications Oy. Och nästan ett år tidigare beviljade regeringen enhälligt exporttillstånd för 60 stycken granatkastare till Indonesien.
De största köparna av vapen på den internationella marknaden är för tillfället Turkiet, Indien, Saudiarabien, Egypten och Grekland. Finland har sålt försvarsmateriel till alla dessa länder. De största exportörerna är USA och Ryssland och de europeiska storproducenterna. Den allmänna bedömningen är att vilket land som helst, vilken diktator som helst, kan köpa de vapen de anser sig behöva. På denna marknad betyder moral och hänsyn till mänskliga rättigheter ingenting.
I motiveringarna till Finlands vapenexport, som för övrigt fått ordentligt fart under 1994, heter det att om vi inte exporterar så gör någon annan ändå det. Alla är överens om att det stämmer. Vissa försöker föra fram den moraliska aspekten, men det är en synpunkt som klingar för döva öron. Också i Finland.
Källor:
Intervjuer med forskaren Tom Lindahl vid Helsingfors universitet, forskaren Jouko Huru vid University of Aberdeen, forskaren Simon Wezeman vid det internationella konfliktsinstitutet SIPRI i Stockholm, fredsaktivisten och forskaren Mika Helander, yngre regeringssekreteraren och föredragande tjänstemannen Jari Takanen vid försvarsministeriet, äldre regeringssekreterare Seppo Paasonen vid försvarsministeriet samt diverse partipolitiker.
Siffror: Försvarsministeriets utredningar, Statistikcentralen, Tullstyrelsen och statsrådets protokoll.