Saker och ting förändras i Ryssland. Också gällande fängelsevården. Det senaste beviset för detta är att det ökända Krestifängelset i centrala S:t Petersburg nu har öppnat sina portar - för turister.
Och att direktören för fängelset, Alexander Zjitenov, glad i hågen tar emot en journalist som jag som oväntat knackar på dörren.
- Ingendera hade varit möjligt under sovjettiden, säger han, och småler lite överseende åt min fråga om något inom fångväsendet verkligen förändrats sedan Sovjet föll.
Varje lördag och söndag arrangeras sedan augusti små guidade turer i fängelset. Zjitenov säger att satsningen på turister - i praktiken främst nyfikna stadsbor som i tid och otid funderat på hur det ser ut innanför murarna - har två syften. För det första finns det ett "uppfostrande syfte", man vill visa den krassa verkligheten för allmänheten.
- Föräldrar kan komma hit med barn som experimenterar med narkotika. Jag tror många barn tänker om efter det, säger Zjitenov.
Under rundvandringen ser man egentligen aldrig några fångar eftersom det är totalt förbjudet att kommunicera med dem, men när fotografen vid ett annat tillfälle medverkar i en rundtur enkom för journalister öppnar guiden gladeligen och plötsligt dörren till en cell: varsågod! Tag bilder! Och när jag under mitt besök får en specialrundvandring ser jag fångar som marscherar förbi med händerna på ryggen, de har alla nyrakade huvuden, och guiden föreslår att jag kikar in i ett glugghål i en cell och jag gör det och ser män inträngda i en cell, en sitter på toaletten, några ligger, några står, kläder hänger på tork, någon rusar fram till titthålet och undrar vad det är frågan om, det hela är som på ett zoo, fast betydligt obehagligare, och jag vill absolut inte smygtitta mer.
Det viktigaste syftet med runturerna är i alla fall förstås att samla pengar. För fångarnas bästa, som Zjitenov förklarar. Och för att bygga ut fängelsets lilla museum.
Så långt de "goda nyheterna" om det föränderliga Ryssland.
I övrigt finns det inte mycket att glädjas över. I fängelset sitter omkring 10 000 häktade som väntar på att deras fall ska behandlas i domstol. Men väntetiden är i normala fall sju-åtta månader och ibland till och med två år. Det betyder att tio-tolv personer pressas in i celler som när fängelset byggdes år 1892 planerades och användes som isoleringsceller för en person. Cellerna är åtta kvadratmeter stora och har numera sex sängar, tre radade på varandra.
Fängelset är byggt i tegel och har på sätt och vis samma arkitektoniska stil som den numera rivna Sinebrychoffabriken i Helsingfors. Smeknamnet på fängelset, Kresti, är plurarformen för ordet kors och hänger ihop med att byggnaderna är formade som två stora kors. Officiellt heter det IZ-45/1.
Tsarryssland kastade män som Alexander Kerenskij och Lev Trotskij i Krestifängelset, bägge blev senare nyckelfigurer i Ryssland efter att tsaren (officiellt) abdikerade år 1917. Också under Sovjettiden användes fängelset bland annat för politiska fångar. Minnet sviker i alla fall direktören då jag ber honom namnge politiska fångar som suttit här efter andra världskriget, även om han stolt säger att han jobbat på Kresti i 25 år.
Kanske den tiden ligger för nära för att minnas?
I dag är de häktade misstänkta för allehanda brott. Från mindre förseelser som inbrott, skattebedrägerier och stöld till mord och våldtäkt. Men domstolsväsendet är pressat till det yttersta och därför finns det inget realistiskt hopp om att trängseln inne i fängelset ska minska. Det har lett till att tuberkulos har fått fotfäste och sammanlagt 400 fångar är placerade i en särskild isolerad byggnad där de behandlas för sjukdomen.
- Vi har utmärkta läkare, men bristen på medicin är alarmerande, säger Zjitenov.
Och det är möjligt att vi alla hört motsvarande uttalande från Ryssland otaliga gånger under 1990-talet, men icke desto mindre: det är realiteten i Krestifängelset.
Enligt Zjitenov får han använda tre rubel (75 penni) per dag och fånge till mat. Visserligen är maten billig i Ryssland men summan låter hur som helst absurd. Kan det verkligen stämma?
- Visst stämmer det. Vi kokar den billigaste gröten som finns till morgon- och kvällsmål och så får de någon form av grönsaks- eller fisksoppa till lunch, säger Zjitenov.
Att fångarna ändå överlever beror på att släktingar och vänner numera får skicka obegränsat med matpaket till fångarna. När den ryska staten inte klarar av sina förpliktelser tvingas familjen träda in.
Zjitenov tillägger sarkastiskt att visst kunde han ge mat värd tio dollar eller varför inte tjugo dollar per dag till fångarna - bara någon betalade. Fängelset har inspekterats av flera delegationer från väst, också finländska, och Zjitenov konstaterar att visst är direktiven som ges goda.
- Men jag har en känsla av att västerlänningar inte förstår vilken den ryska realiteten är. När representanter för Europarådet kommer hit inser de inte att deras minimirekommendationer för matutgifter vore lyx också för människor utanför murarna.
Och när jag undrar om dödsstraffet, hur han som sett massmördare och våldtäktsmän passera förbi, hur han ser på det, funderar han länge, och svarar till slut med pannan i djupa veck.
- Jag är både emot och för. Men de flesta av mina kolleger tycker att Ryssland nu är inne på rätt väg när vi inte verkställer dödsstraff. Men å sidan brukar vi hänvisa till USA: där är ju dödsstraffet i kraft i flera delstater. Och det är världens största demokrati …
Fotnot: I vår bok om S:t Petersburg använde jag till en del ovanstående intervju som bas för ett långt reportage om Krestyfängelset. Fängelset har en fascinerande historia, där också finländare varit involverade. Enligt vad jag har förstått är situationen i dag bättre i fängelset, men de har fortfarande stora problem med tuberkulos mm.