I Ryssland lönar det sig inte att klaga på sin lön eller kräva mera semester om man jobbar för en utländsk arbetsgivare. Det finns hur många som helst som är redo att ta din plats. Löntagaren besökte två finländska arbetsplatser i S:t Petersburg.
En äldre dam plockar upp en konservburk från hyllan, vänder och vrider på den, granskar den med nyfiken uppsyn. Men den korta varudeklarationen på ryska - en pålimmad lapp - är kortfattad och tydligen otillräcklig.
- Vad är det här och vad gör man med det? frågar damen ut i luften.
Olga skuttar fram, småler och förklarar att det är kapris, att det är en stark krydda som man kan använda i grytor eller sallader. Och hon tillägger att grannen på konservhyllan, som damen också inspekterat, är musslor i vatten.
Så här förlöper Olgas arbetsdag. Hon står i korridorerna i finskägda matbutiken Siwa på Bolsjaja Zelenina-gatan i S:t Petersburg och hjälper folk med sina uppköp.
- Här hittar man produkter som inte finns i vanliga ryska butiker. Därför behövs jag. Kunderna behöver information och upplysningar. Som till exempel med linser, få ryssar vet vad det är eller hur man använder dem.
Olgas arbetsdag börjar 9.30 och slutar 21.30. Under tolv timmar står hon i korridorerna och guidar ryssarna genom djungeln av västerländska matprodukter. Men hon ser också sitt jobb som en social förpliktelse.
- En del kunder kommer hit varje dag. De kommer för att shoppa och för att småprata. Jag finns till också för dem.
Och så visar hon mig runt. Villrådiga pappor kommer och frågar om barnmat, säger hon och pekar till höger på Bonaburkarna. Alla undrar hur man använder isbitspåsar, säger hon och pekar till vänster på plastavdelningen med finska och svenska hushållsartiklar. Och säg den ryss som hittills behövt bakformar för småbröd.
- Vatten på flaska är också en ständig orsak till frågor, förklarar hon.
Jag hickar ofrivilligt till när jag ser vad en flaska Evian-vatten kostar: 96 rubel (drygt 20 mark) - det är för vanliga ryssar en förmögenhet. Men när jag med illa dold skepticism undrar om någon faktiskt köper det franska Alpvattnet kvitterar Olga direkt:
- En dag kom en man hit och köpte Eivan för 10 000 rubel.
Men hur som helst är det alldeles klart att Siwa i Ryssland är en affär för de välbeställda.
580 mk i månaden
Olga jobbar också mycket i kassan. Ett uppdrag hon inte trivs lika bra med. Att ha ansvar för pengarna känns ibland tungt och det är roligare att träffa folk och hjälpa dem till rätta. Jag undrar om hon inte är trött efter tolv timmar på stående fot, med en enda paus - matpausen som är en timme lång.
- Tja, det är normalt, inget speciellt. Men visst är jag ibland trött, här händer så mycket, säger hon.
Olga får omkring 2 500 rubel, ungefär 580 mark, i lön i månaden och hon har två dagar ledigt per två arbetsdagar. Skattmasen tar 13 procent plus drygt fem procent i obligatoriska sociala avgifter. För oss låter det som slavlön men i den ryska verkligheten är det en bra lön för att vara ett butiksbiträde.
- Jag har bekanta som får betydligt mindre lön för ungefär samma jobb, säger Olga och svarar med en fnysning "förstås" när jag undrar om hennes jobb är attraktivt på arbetsmarknaden.
Själv stortrivs hon med jobbet och uppskattar framför allt att personalen är ett team. Eftersom ett jobb på Siwa är rätt så attraktivt är det sällan som någon säger upp sig och därför har jobbarna också blivit goda kamrater, eller som Olga uttrycker det: "Här känner alla till varandras problem." Till och med chefen kan när som helst ta över i kassan om de andra är upptagna. Ändå spekulerar hon, liksom alla människor, om framtiden, om vilka möjligheter som eventuellt finns. Hon har arbetat vid Siwa i tre år och säger sig kunna produkterna utantill.
- I framtiden vill jag också jobba med människor. Jag har pedagogisk utbildning … kanske psykologi skulle vara något för mig, mumlar Olga och när hon märker att hon faktiskt sagt det där om psykologi högt, avbryter hon omedelbart sig själv och säger med bestämd röst:
- Men det där är ju bara drömmar.
Tidigare har hon jobbat vid en lekskola men lönen var 900 rubel i månaden, vilket betyder att det är omöjligt att klara sig om man inte har andra jobb vid sidan om. Olga är gift men har inte några barn. Om hon får barn kan hon vara ledig från jobbet upp till tre år och ändå behålla sin arbetsplats. Det är något ganska unikt i dagens hårdkapitalistiska Ryssland där arbetarens rättigheter vanligtvis är ett skällsord. Under det första året som hemmamamma betalar Siwa upp till 80 procent av hennes vanliga lön, efter det är det staten som betalar ersättningen som därmed också blir betydligt lägre.
Lönen betalas ut två gånger i månaden kontant och Olga säger att hon hittills alltid fått pengarna i tid, i motsats till på många statliga arbetsplatser. Men att arbetarna skulle organisera sig och t.ex. strejka för att få högre lön är i alla fall uteslutet. Någon fackförening i västlig bemärkelse känner hon inte till och hela tanken roar henne.
- Eftersom det finns så många människor som inte har ett hyggligt jobb ska man inte ta några risker. Om vi börjar strejka kommer det direkt folk från grannbutiken hit och erbjuder sina tjänster.
I samband med den ekonomiska kraschen i Ryssland i augusti 1998 förlorade miljontals människor sina jobb, företag gick i konkurs och besparingar på banken gick upp i rök. Rubeln tappade omkring 80 procent av sitt värde i förhållande till dollarn vilket betydde att en utländsk produkt som tidigare kostat t.ex. 10 rubel plötsligt kunde kosta minst 40. Tänk själv på vad som skulle hända i Finland om allt förutom inhemska råvaror plötsligt blev fyra gånger dyrare.
Också arbetarna på Siwa kände av effekterna. Kunderna försvann och lönen minskade med hälften i förhållande till dollarn. Och inte ens då kunde arbetarna protestera. Man fick vara glad bara man hade ett jobb. I princip är lönen knuten till dollarkursen, vilket betyder att lönen är olika stor varje månad, men om det inträffar plötsliga och stora ras i rubelns värde gentemot dollarn hänger lönen inte med. Situationen är ju inte heller lätt för arbetsgivaren i sådana fall eftersom Siwa har utgifter i västvaluta (maten kommer ju nästan uteslutande från Finland) medan inkomsterna fås i rubel.
Olga har betald semester fyra veckor i året, vilket är ungefär det normala i Ryssland. Här värderar man, i motsats till exempelvis USA, tiden på sommarstugan (datjan) mycket högt och semestertiden används antingen till att bara "vara" på datjan eller till att sköta om det livsviktiga grönsakslandet. De egna odlingarna gör att ryssarna inte är lika beroende som vi finländare av affärerna under de långa vintermånaderna.
I lyftkranen tolv timmar i dygnet
När Olga otåligt börjar undra om hon inte får gå tillbaka och arbeta släpper jag iväg henne och åker sedan iväg till andra sidan S:t Petersburg, till ett annat finländskt mästerverk. Till Sportspalatset.
Det är Skanska Oy som bygger en gigantisk ishall som tycks bli förbluffande lik, men litet större än, Hartwallarenan i Helsingfors. Ishockey-VM år 2000 spelas i S:t Petersburg och i Sportspalatset kommer finalen och semifinalerna att avgöras. En av arbetarna som gör det hela möjligt är Vasilij. Han är kranförare och arbetar för byggfirman Triest Sjevenergostroj som Skanska engagerat i bygget. Nu kan Vasilij i alla fall pusta ut, grovjobbet är gjort, betongkonstruktionerna står redan och skalet ser redan ut som en ishall. Snart tar annat folk över.
- Det var ett svårt jobb. Lite tid och mycket jobb, säger Vasilij.
Som intensivast arbetade han 27 dagar i sträck, tolv timmar varje dag. Ibland på natten, ibland på dagen, från starten i februari 1999 var bygget i gång dygnet runt i över fem månader.
Han erkänner nog att han ibland var utpumpad, men ändå ler han nöjt hela tiden och säger att det här var ett toppenjobb.
- Det här är ju århundradets bygge. Det var en ära att bli vald som kranförare, säger han.
Och han skulle inte ens behöva säga så, för ingen lyssnar eftersom cheferna låter honom tala ensam med oss - en ovanlighet i Ryssland - men han är faktiskt uppenbart nöjd med jobbet. Han säger att han är så nöjd med lönen, omkring 6 000 rubel i månaden (ca 1 400 mk), att den hårda arbetstakten känns alldeles normal. I det här skedet skulle vilken finländska kranförare som helst ha svimmat av chock över lönen och arbetsvillkoren, men det är igen det där att allt är relativt: Ett motsvarande jobb på ett vanligt ryskt bygge ger Vasilij mindre än hälften i månadslön, eller omkring 600 mark.
Vasilij är 43 år gammal och har arbetat i 25 år som kranförare, han har byggt sex kraftverk i nordvästra Ryssland, samt Philip Morris huvudkontor i S:t Petersburg liksom också Gillettes.
- För arbetare finns det alltid jobb i Ryssland. Men det är lönen som är problemet, säger han.
Han vet inte ännu var nästa arbetsplats finns, men han litar på att firman har någonting på lut. Han är inte fastanställd utan kallas på jobb för varje enskilt projekt. Men i dag byggs det och repareras det mycket i Ryssland vilket betyder att en etablerad man som Vasilij inte behöver vara rädd för att bli utan jobb.
"Här vill alla jobba"
För Ruslan är det dock lite svårare. Han är bara 30 år gammal, och är inte inne i systemet. Han fixar jobb åt sig själv genom att gå till cheferna på ett nytt bygge och presentera sig själv och sina meriter. Detta jobb fick han tack vare ett rekommendationsbrev från Lemminkäinen, som han tidigare arbetat för. Här hör han till den lilla skara som arbetar direkt under Skanska Oy. Han är en alltiallo, snickrar ihop tillfälliga baracker, trappor, stängsel och så vidare. Lönen är 23 rubel (5,30 mk) i timmen men där finns det ingenting att diskutera, säger Ruslan uppriktigt.
- Jag kan aldrig kräva högre lön. Då kan jag lika gärna säga adjö, eftersom alla vill ha jobb på ett utländskt bygge.
Och utan att röra en min konstaterar han lakoniskt att ju tystare man är desto mindre problem får man och så ger han ett exempel:
- Om till exempel min chef läser den här intervjun med mig och inte är nöjd kan jag lätt få gå.
Han har endast fyrtiotimmars arbetsvecka där söndagen alltid är ledig. När jag undrar vad han tycker om att de finländska arbetarna som jobbar här får betydligt högre lön än han, replikerar han blixtsnabbt att han inte ens behöver tänka på den saken. Systemet är sådant.
- Jag är bara tacksam för att jag har jobb och en hyfsad lön, säger han.
Till slut börjar det bli allt mera uppenbart. Även om det kan vara ett helvete att som företag etablera sig i Ryssland, med den arbetsdryga byråkratin och den nyckfulla beskattningen, behöver företagen i alla fall inte bekymra sig om fackföreningar och strejker och krav på sociala förmåner. I Ryssland jobbar man gladeligen tolv timmar i dygnet för en lön som vi är vana att få ihop på nästan en dag. I Ruslans värld är Ryssland ändå på väg åt rätt håll. Han säger att det är bättre än under Sovjettiden, att ju förr Ryssland får ett kapitalistiskt system, desto bättre. Varför det?
- I kapitalismen producerar man saker. Folk arbetar, i motsats till i ett socialistiskt system.
I dagens Ryssland är man hur som helst sin egen lyckas smed. Det medger också Ruslan. Han måste ha jobb för att försörja sin fru och sin dotter men har ingen aning om vad han ska göra efter att ishallen står färdig i april år 2000.
- Det beror helt och hållet på mig själv och på turen, säger han.