En lördag kväll på stan. Vi är 31 år gamla, men ikväll leker vi att vi är tjugo. En fråga ska få sitt svar: går det nuförtiden att festa i Helsingfors - på svenska?
Förut har det gått. För mor- och farsföräldrarna. För föräldrarna. Till och med under 1980-talet om man hade en uttänkt strategi och utstuderad ruttplanering.
Men idag? År 2000. När "ingen" längre snackar svenska? När "ingen" längre bryr sig om vilket språk man talar?
Extensiv research i förväg gör att vi styr stegen mot en välbekant svensk omgivning. Södra Hesa. Södra Hesa? Få uttryck och få platser väcker så häftiga känslor i Svenskfinland. Det är en plats för inbördes beundran för de förmögna och ett slutet reservat för den finlandssvenska kultureliten.
Som om hela sanningen kunde formuleras i en fördom.
Ikväll har vi inga ambitioner att upptäcka det vilda eller det alternativa Helsingfors - då skulle vi dessutom ha missat grovt ideologiskt och geografiskt - utan vi vill bara försöka tala svenska och uppleva en normal krogkväll. Inga äventyr. "Vi" är förresten jag och en kumpan som vi kan kalla A.
Mitt emot Eira sjukhus på Fabriksgatan har den suspekta pizzerian Reno's (f.d. København och Yokohama) renoverats, förstorats och nu hänger det gula neonbokstäver, RWCS, i fönstret. Ett besynnerligt namn. Det mesta här i världen som är oförståeligt kan spåras till ett insiderskämt. Så också i Eira. Några finlandssvenska killar från Esbo har av någon outgrundlig anledning valt att döpa sin restaurang efter korgbollslegenden Wilt Chamberlain, och därför heter restaurangen Remember Wilt Chamberlain Set.
Stället är halvfullt men två lediga barstolar väntar på oss.
- Morjens, vad får det lov att vara?
Kvinnan i baren är naturligtvis en halvbekant och servicen är svensk. Ja, faktum är att allt går på svenska, den äkta helsingforssvenskan, vårt modersmål, där grundregeln helt enkelt är att förvandla alla a-n till ä-n, bli lite nasal i rösten och lämna slutkonsonanterna outtalade, vi tälää så hää. Personalen i baren, gästerna, alla talar svenska.
- I kväll har kanske nittio procent av kunderna snackat svenska, säger Thomas, som är den andra som står i baren.
Och den Henrik Lax som finns inom oss alla - på gott och ont - väser fram ett triumfartat yess.
Bredvid mig sitter visserligen en skäggprydd man med basker som på ett distinkt kosmopolitiskt sätt undrar pa russkij gavarit? talar du ryska, för att sedan återgå till det obegripliga mummel som han vanligtvis sysselsätter sig med. Men han är undantaget.
Ett större gäng från Grankulla, Gräni, har ockuperat några bord och börjar redan vara rätt mosiga men glada, för att spara på energin cirkulerar beställningsplikten inom gänget. En efter en släpar de sig fram till bardisken för att inhämta rundan med x-antal ölstop.
För att erhålla gatukredibilitet har vi som tredje länk i sällskapet en livslevande tjugoårig kvinna, för mig närmast bekant som en av de där fnittrande vargungarna i scoutkåren. Men det var tydligen länge sedan, för när hon infinner sig ursäktar hon sig genast: sori, jag måste byta strumpbyxor, och så försvinner hon på toaletten. Och när hon återkommer plockar hon fram två askar cigarretter, stöö de om ja rökää?,
Nää, bräker jag.
Dörrarna smäller upp och in stegar ytterligare ett sällskap helsingforssvenskar, ute efter en bit mat. Ålder? Omkring 25. Stiliga, glada, till och med ganska vackra. En av männen i sällskapet känner vår 20-åriga cover-up, närmar sig, tar tag i hennes (objektivt sett smala) bak och kastar fram ett "jag har ju sagt att du ska banta", sen några skratt, aha-ha-ha, "vad är läget", varefter hälsningsritualen är avklarad.
Oss ger han inte ens en blick.
Vi beställer gin med tonic.
Vår kontakt - ska vi kalla henne B? - tänder ytterligare en cigarrett. Sedan kommer det ett textmeddelande på hennes mobiltelefon: Fullsmockat på krogen intill, ingen idé att sticka dit, är budskapet.
Och det slår mig: hur kommunicerade tidigare festgenerationer i dylika situationer?
Ja, hur gjorde vi?
Lämnade en lapp på dörren (som ngn annan rev ner)? Sa åt poken att, hej, om det kommer ett gäng finlandssvenskar - en har utstående öron, och en annan är about enånitti - så säg i så fall åt dem att vi kanske är på Häppären eller sen på Bugatti, det beror lite på ...?
Det var ohållbart.
En man i trettioårsåldern med dimmig blick vill bjuda alla kring baren på ABC-salmiak. Vill nån ha? ropar han ut i luften.
Herregud, det verkar som om alla känner varandra, på riktigt. För vem skulle äta godis som en främling på krogen bjuder ut?
Men är en finlandssvensk man på en finlandssvensk krog verkligen en främling - även om man inte råkar känna honom?
Tydligen inte. Salmiaken har bra åtgång.
.jpg)
Vi måste lämna RWCS åt sitt öde, moi då, vi näkee. Utanför ligger natten öde och tom, skenet från gatubelysningen blänker i spårvagnsskenorna, här har ingenting förändrats så länge jag minns, men det är ändå tur att det nu inte är tidigt 80-tal. För då skulle stadsdelens skräck Karvinen eller Sinkkonen dyka upp med sina hantlangare och ge hurrina en liten lektion i livets realiteter. Själv slapp jag oftast undan, jag var väl för liten, men en av de incidenter som gjort mest intryck på mig inträffade på Johannesplanen då södra Helsingfors främsta svenskätare - en bastant svarthårig tonåring som var något år äldre - hoppade upp på min rygg och slog, slog och slog, för fullt, i blint raseri, i ansiktet och för varje slag, som en slags takthållare, skrek vitun hurri pang! vitun hurri pang! vitun hurri pang!- med Sinkkonen som självklar övervakare.
Det var det blinda hatet som gjorde intryck. Tänk att någon kunde avsky just mig så innerligt.
Var är hon idag? Och vad skulle hon göra om hon såg oss just nu? Tänk efter själv:
Vi gör ett förstrött försök att ta reda på när nästa 3T tänker anlända då en bil med en liten lysande gul låda på taket råkar passera, synen föranleder A att göra en reflexmässig gest med handen och sedan börjar taxametern snurra.
Och, jag vet, det är inte svårt att föreställa sig ett vitun hurrit eka längs Fabriksgatan när taxin susar iväg.
Alexandersgatan. Var i Helsingfors finns den mest dramatiska språkdörren? Den dörr som i ett slag förvandlar finskt till svenskt? Är det dörren till Svenska teatern? Husis dörr? Paradingången till Folkhälsans seniorhus?
Nej, det är tjugoåringarna som skapat den. Och de har skapat den mitt i centrum. Ett litet reservat på en innergård, ett finlandssvenskt Gallien i det finska romarriket. När dörren öppnas och vi skrider in vänder sig så gott som varje galliskt huvud. Ur de frågande blickarna kan man utläsa den tysta dialog som är så självklar att ingen behöver yttra något: vem är det där, känner du någon av dem? För det är nyckelordet på Restaurang News: kontroll.
Men det är inte News fel eller förtjänst. Det bara blir så. Klicken är liten, i alla fall den klick som kör detta race, och då blir det ett slags hobby att ha läget under kontroll. Det betyder att alla känner alla, att alla vet vad alla gör.
Och när man tränger sig genom folkmassan, när det kommer Mamma Mia med Abba och We´re not gonna take it med Twisted Sister, och när alla ser så glada, uppklädda och push-uppiga ut, kunde det lika gärna vara en torsdagskväll (för på den tiden var torsdagarna finlandssvenskarnas) år 1989 på Fabbaren (Fäbbären) som byggde på precis samma koncept. Det som om man kommit ... hem.
Borde man inte skämmas för att säga så?
För detta är verkligen ett "trångt" rum. Och detta är verkligen stället för de välbärgade svenskarna.
Och just därför ett hem som man kan hysa hatkärlek för.
Hat för att det är så litet, inskränkt och så olidligt tryggt.
Men också kärlek. För att det är så litet, inskränkt och så ljuvligt tryggt.
Mot bardisken lutar sig en kille i tjugoårsåldern. Det är inte kvällens första bärs han suger på. Vad gör du här, börjar jag.
- Det är här man slutar, alltid. Ibland bestämmer vi att inte sticka hit, men vi slutar ändå här.
Varför det?
- För här känner man alltid nån.
B vill underhålla oss gubbar och beställer in snaps, doppa fingret i, säger hon och tänder sedan eld på våra fingrar. In i munnen och svep sedan omedelbart snapsen. Det bränner en aning men inte mycket. Och vad heter partytricket? Don't burn my fucking fingers.
I övre våningen stöter jag på en jappe som insisterar på att jag ska ta jobb som cafébiträde på Viking Line.
- Ett år räcker, då förstår du redan hurdant livet på färjorna egentligen är.
Idén är förstås suverän och just då känns det faktiskt som om jag skulle börja på måndag. En annan kille, lite äldre, han säger att han är 26 år, låter blicken skanna över kroggolvet. Av och an. Av och an. Sedan flinar han och skakar på huvudet.
- Det är omöjligt att fixa brudar här. I alla fall inte för en natt. Här krävs det en stor arbetsinsats och dessutom håller brudarna koll på varandra, lyder hans krassa teori.
Det inspirerar mig att senare fråga en yngre, prydlig, kille om det uttryckligen är svenskt kvinnosällskap han söker här.
Åter igen förbluffas jag över hur mina nyfikna och ganska korkade frågor tas på allvar. En enda gång slängs det ett "vad fan angår det dig?" tillbaka i ansiktet, annars verkar alla helt införstådda i att snacka också med främlingar.
Det är som med salmiaken: En lördag kväll på News är ingen främling i egentlig bemärkelse.
Men vad händer där? Ett sällskap bestående av två mörka flickor och en man, spanjorer?, smådansar på golvet, skrattar, fullkomligt omedvetna om att detta är (nästan) en privattillställning. Därför är det bara logiskt att ingen nappar på dansinviten. Efter en kvart är spanjorerna försvunna. Men News består. Varenda lördag smockfullt. Finlandssvenskarnas kväll.
- Visst vore det roligt att sällskapa med en flicka som har samma modersmål som jag, det är nog därför jag är här, säger den unge mannen som jag tilltalar.
Nå, och sen fortsätter det så här, ingenting nytt, och det fnittras och snackas strunt och A säger att vi måste sätta hårdare fart, att vi måste beställa in mera, och vi börjar ringa runt med mobiltelefonen men får ingen kontakt med någon, och killen som tog B på rumpan är här och strax före ljussignalen vid halv tre beställer han in sju eller åtta stop och en flaska rödvin och när klockan blir kvart i går han runt - också till oss - och frågar om någon vill ha och sedan stänger krogen och gänget uppslukas av den finska natten där utanför och det som vi trånar efter allra mest, finlandssvensk efterfest, håller plötsligt på att rinna ut i sanden, och vi vandrar planlöst omkring på Espen då vi hör någon tala svenska och i ett desperat försök att få kontakt vänder jag mig till den förbipasserande flickan och utbrister:
- Herregud, ni talar ju svenska.
Och det är fantastiskt, för klockan är nästan halv fyra på morgonen, men hon spinner ändå vidare på det idiotiska konstaterandet och säger "klart det" och sen fortsätter jag och undrar varför och tydligen tror hon att jag är utlänning eller finsk eller något för sen kommer svaret i form av ett föredrag, som kunde vara skrivet av språkpolitiska sekreteraren vid Finlands svenska Folkting:
- För att det är mitt modersmål och jag är stolt över det. Men jag är inte den enda, det finns nästan tio procent här i Helsingfors och bla bla bla.
Nåja, ingen efterfest här inte, och sen låter vi magneten vid Kaserntorget suga oss iväg och strax står vi i ett myller av folk, här kämpar man för varje millimeter, och det är svettångor, avdankad parfym och tobakslukt som svävar ovanför oss och sen den omisskännliga doften av stekflott och friterad potatis, för vi är på Carrolls 24h och här finns i princip alla i centrum som varit på krog till klockan tre eller fyra. Clubburgare langas över disken, men det spelar ingen roll, det kunde lika gärna vara wettexburgare eftersom inte en enda själ i denna församling är hungrig på riktigt och eftersom man här ideligen slår rekord i hur få tuggor som krävs för att svälja ner en burgare. Kanske det är vår tids dekadens, vår tids hämningslösa orgier, men fördöm inte! Här har också mången efterfest uppkommit och mycket riktigt, utanför står två för oss helt okända killar men med språket som ursäkt närmar vi oss dem och morjens, morjens och strax marscherar vi in i en lägenhet på Petersgatan och där sitter redan några andra och trots att vi kommit med på nåder tas vi (nästan) emot med öppna armar.
Vi har hamnat hos före detta studerande vid Svenska produktionsskolan (utbildning för arbetslösa ungdomar) - för en gångs skull inte hankeiter, inte juristuderande, inte teaterstuderande, inte teknologer, inte såssåkommare, inte unifolk - som dessutom är någon form av ski-bums eftersom en av killarna sitter med mössan på hela morgonnatten och de visar fotografier med flygande snowboards. Den enda tjejen i sällskapet säger att hon är stalinist men egentligen sa hon väl stylist och på den nivån går juttuna och så när A berättar att han jobbar "som informatör för Folkhälsan ... i Karis" väntar jag mig ett hånskratt och några snabba örfilar men killarna nickar halvt intresserat och absolut inte föraktfullt jaha jaha, och sen dimper Husis ner i postluckan och jag undrar vad fan det här är frågan om, det sägs ju att ingen ung finlandssvensk i Helsingfors prenumererar och då säger de alla i en mun att vad är det för skitsnack, och så småningom börjar jag inse att många "allmänt kända" teorier om den finlandssvenska nedgången i Helsingfors har smulats sönder ikväll och kanske det börjar vara dags att dra sig hemåt. Men A har lagt i en extra växel, höjer profilen, beställer in whisky från köket och öh, det är möjligt att tidsbegreppen blandas ihop, för nu är vi igen på åttiotalet och vi har inga barn hemma utan bara ähähähää och den enda skiva som vi två generationer har gemensamt är av Clash och den får snurra ett par gånger men när klockan slår halv nio börjar konceptet vara klart för min del och när jag öppnar trappdörren, när jag bländas av morgonsolen, när jag vet att gänget just nu, just där, fortfarande skålar i whisky och gör precis som man alltid gjort känns det på ett absurt sätt tryggt att gå hem och lägga sig.
För ingenting har förändrats. Än kan natten vara svensk.