I dag utkämpas västvärldens största slag kring kilometerlånga asfaltbanor. Och oftast är det finländarna som går segrande ur leken. Varsågoda: Ett veckoslut kring Hungaroring i augusti.
50-åringen slår upp takluckan i bussen, låter den finska flaggan svaja långsamt i augustibrisen. Och när han ser en Nokiareklam på ungerska skriker han:
- Nokia Suomesta - ja vähän Salostakin.
Samtidigt pressar hans kamrat en sida från dagens Iltalehti mot fönstret, han vinkar ivrigt till förbipasserande och pekar på tidningen, titta, titta! Budskapet i rubriken är otvetydigt:
Ilotytötkin uskovat Häkkiseen.
Det här är några av de 20 000 finländare som dragit ut på korståg. Som ger ett långt veckoslut av sina liv för att heja fram nationalhjälten vid nästanhemmaplanen Hungaroring. Som välvilligt finns till förfogande då formelcirkusen behöver sina soldater. Som ger allt för idolen, sporten och fosterlandet - men också för internationell megabusiness.
Men vilka är egentligen dessa riddare som lyckas med konststycket att samtidigt tro på Finland som på ett stall som bränner 250 miljoner dollar i året? Som glatt betalar 10 000 mark för att vara med i karnevalen. Som kan avguda Häkkinen och för hans skull byta till West-cigarretter?
Svaren borde finnas här i Budapest.
Det är fredag kväll och ytterligare ett av de 16 specialchartade Finnairplanen har nyss landat. Den ungerska guiden i bussen med den svajande flaggan talar finska i mikrofonen. Hon berättar om Kungliga slottet, om det mäktiga parlamentshuset, om stadens suveräna badhus, om ni bara hinner lönar det sig att besöka dem, ja, och gågatan är fantastisk, och det här är Buda och det där på andra sidan av Donau ligger Pest.
Men innerst inne vet hon lika väl som vi, att vi inte kommer att se något annat av staden förutom det som nu glider förbi fönstret.
För det här veckoslutet innehåller blott två sevärdheter: Hotellet och Hungaroring.
- Jukka! Munat housuihin, nyt lähdetään!
Lördag morgon i betongklossen Hotell Rege. Klockan är exakt sex. Korridoren kryllar av aktivitet. Horor skickas iväg från rummen. Öl korkas upp. Snart sitter omkring 80 000 människor i bilar, bussar, taxibilar, helikoptrar, alla på väg till den där knappt fyra kilometer långa asfaltbanan i en ungersk dalsänka. Poliser dirigerar den ändlösa trafiken framåt, takten är en meter per minut. I dag är det tidskörning - cirkusen kan alltså börja på allvar.
Det sägs att den moderna människan inte längre tror på något. Att vi saknar ideal. Att vi är rotlösa. Det är struntprat. När tiotusentals européer samlas tror alla benhårt på sin sak. Man behöver bara stå en eller två minuter i folkvimlet på en Formulatävling för att inse det. Se till exempel på den här killen. Han har målat sitt ansikte i blått och vitt. Han bär på ett fem meter högt metspö och i ändan svajar en gigantisk finsk flagga. Jag ställer min idiotiska fråga: Vad tror du på?
- HÄKKINEN! bölar han.
Men se på gubben bakom honom. Han är stor, rund, har keps på huvudet. Men han bär ingenting blåvitt, nej, allt är ju för knallrött. Vad är det för en man?
- Det handlar om saker som du inte förstår dig på, säger han överseende, det handlar inte bara om en vanlig bil såsom en Volkswagen eller en Toyota. Det är … det är … , han söker efter den korrekta formuleringen, …: it is CULTURE!
Och så bugar han sig teatraliskt inför en passerande Ferrariflagga.
Han reser jorden runt - för ett bilmärkes skull. Han är en Ferrariman.
Så där fortsätter det. För här kommer massvis av folk bärande på Tysklands flagga, de skriker Schumi! Schumi!, här kommer också enstaka skotska och några irländska söner, men kampen står ändå i huvudsak mellan det blåvita och det röda.
Men det är inte alls så enkelt.Det är också West mot Marlboro. Mercedes mot Ferrari. Mobil mot Shell. Och förr eller senare måste vi alla välja sida.
Vad händer när en silverfärgad finländare (Mercedes och Wests färger) möter en rödklädd italienare eller tysk? De ställer sig ansikte mot ansikte och vrålar till exempel aaaaaargh mot varandra. Eller så klämmer finnen snabbt fram med en Miiika Häkkinen - Mika Häkkinen för att tysta tysken.
Men tro inte att det bara handlar om att upprepa ett namn till lust och leda. Nej, ropet innehåller så mycket mer.
- Sången betyder att vi är från Finland. Att Ferrari är skit, att Finland är bäst. Att Mika Häkkinen är en gudabenånad körare. Och att han jumalauta kommer från Mårtensdal.
Intill mig står Kimi - han med den stora flaggan - och tre av hans kompisar. Det är utläggningar om varför de är här. Det är tradition, säger Kimi, och det är lite svårt att få kontakt med honom för han är helt blå och vit i ansiktet, pupillerna hoppar av och an, han är totalt uppspelt, och på huvudet finns den populära stickade blåvita mössorna med tofs.
- Det är tradition att komma hit, upprepar han fnittrande och tillägger: "och det är en plikt om man kommer från Vanda".
Är ni alla från Vanda, undrar jag, men det borde jag inte ha gjort.
En av killarna får omedelbart sex-sju slag i bröstet, de river i håret, de kniper hans bröstvårtor, tar brottingsgrepp medan de ropar i kör: petturi. Jag har kommit in i ett insiderskämt som alltid tycks leva upp på Hungaroring.
- Det är vår juttu, vi bråkar alltid med honom. Han bor ju i Järvenpää, och där finns ingen Häkkinen, säger Kimi menande.
Det slutar lika snabbt som det börjar och killarna ser på något sätt ut att ha så förbannat roligt. De är inte i fyllan, utan de är ute på äventyr, ute för att erövra världen. Järvenpääkillen tar dessutom en risk när han inflikar att tyskarna inte alls är så tokiga:
- I går var jag tillsammans med tolv feta tyskar - fattar du? - röda och feta, i en och en halv timme. Jag sjöng "Häkkinen" och de svarade med sina Schumirop. Men minst lika mycket skrattade vi. Jag är förbannad på alla som förlöjligar att vi reser hit, se dig omkring; hur mycket våld ser du? Ingenting! Här är alla vänner trots att vi är fiender. Hur är det i den "fredliga" sporten fotboll? undrar han.
Bakom huvudläktaren har alla stall med självrespekt (eller pengar) sina presentationstält. Här finns en kopia av bilarna, här finns prylar att köpa, här finns vackra och mycket smala kvinnor i mycket trendiga solglasögon. Vad gör Kimi & c:o, de som redan betalat närmare 2000 mark för att få de bästa sittplatserna?
De köper en lippis för 200 mark. Kimi ger kameran till en okänd man intill honom och så säger han Please take a picture of me and her and the car och så ställer han sig där - ingen av kompisarna får vara med - han smilar, klick! En bild har knäppts som kommer att sparas resten av livet. För det här är det definitiva målet för många, detta att vara här, bland glamouren, bland bilarna, att för en liten, liten stund kunna ta en liten, liten del av det goda livet.
Hur har det blivit så?
Tacka Bernie för det. Bernie Ecclestone, mannen som denna dag ska tilldeles Den Gyllene Nyckeln till Budapest av stadens borgmästare. Mannen som har gett namn till gatan Bernie Avenue utanför Hungaroring. Mannen som har gjort Formula till vad det är i dag.
Det första officiella världsmästerskapsloppet kördes 1950 i Silverstone. Det var glada amatörer som älskade farten och dramatiken som stod för de våghalsiga piruetterna längs det krigstida ex-flygfältet. 21 år senare steg affärsmannen Ecclestone in i formelcirkusen. Sporten behövde en organisatör, en som kunde förhandla och kunde få fart på spektaklet, och fick den i Ecclestone. Sedan dess har han stadigt kämpat sig uppåt i hierarkin inom F1 och via ett komplicerat system av korsägande i olika företag är han i praktiken den som dirigerar hur allting ska löpa. I juni i år godkände FIA :s (internationella motorförbundet) generalförsamling enhälligt en hemlig resolution som i praktiken gav Bernie alla kommersiella rättigheter för F1 - i 110 år framåt. Detta betyder att företaget FOM (Forumula One Management) - som Ecclestone basar för - för en engångssumma om blott 360 miljoner dollar bland annat har rätt att fram till år 2110 efter eget gottfinnande sälja de lukrativa tv-rättigheterna och håva in de riktigt stora pengarna från promotorerna.
Man kan helt enkelt säga att F1 är Bernie.
Till Bernies förtjänster hör också att han skapat den magiska auran kring F1, att det blivit en symbol för den yttersta västerländska glamouren och ingenjörskonsten. Han har tagit in sponsorerna i sporten, och, framför allt, han har lyckats få en sammanlagd tv-tittarsiffra på omkring fem miljarder under en grand prix-säsong!
Kimi & c:o drar vidare och jag vandrar genom folkmassor i tusental, i tiotusental, ett hav av halvberusade européer passerar revy tills mina ögon råkar fastna på Petri som sitter med en manick som ser ut som en ficklampa riktad mot sin skalle. Men det är inte en ficklampa, det är en fläkt vars propeller för en hopplös kamp mot hettan. Långt, långt, därnere vrålar bilarna förbi. Petri har sin blåvita flagga, på fruns armar står det HÄKKINEN skrivet med svart tusch, och hon har en t-skjorta med idolen och pokalen och texten Ooops, I did it again … och allt det där som gör att vem som helst kan känna sig som en del av helheten.
- Vi skulle kunna följa med tävlingarna bättre till och med på vår mini-tv i husvagnen hemma i Finland, men i husvagnen finns inte stämningen, vännerna och fiilisen. Här kan man vara så förbannat stolt över att man är finländare - precis som Häkkinen. Och - ha ha - det är ju det som räknas, skrattar Petri.
Han sparkar förstrött mot halvbekanta som slocknat i solen, de är tre stycken som ligger utan skjorta med vidöppen mun och hängande haka, det är vit bar hud mot ungersk sol och det kan bara sluta på ett enda sätt: rött kött och brända rygghår. Andra har kravlat sig till läktarna och lagt sig under stålkonstruktionerna - det enda solskyddet inom synhåll.
Och Petri startar åter igen Häkkinen-sången, och det kommer svar från vänster, från höger, uppifrån och nerifrån, som ett kontinuerligt eko uppburet av krafter större än naturen, och allt bara fortsätter under hela dagen och när tidskörningarna verkligen börjar bestämmer jag mig för att engagera mig, men det är svårt eftersom siffrorna på videoskärmen är så små och så långt borta … få inser att Häkkinen inte hänger med Schumi, utan vi skriker bara med Petri för fulla halsar då Häkkinens bil susar förbi och ibland förklarar Petri engagerat om flaggorna, om vad de betyder, om att han sett Kyllönen, men oftast sitter vi bara tysta i en minut och 20 sekunder tills Häkkinen kommer på nytt och däremellan tänker vi på när man borde gå och köpa nästa Foster's.
Foster's?
Precis. När 80 000 törstiga strupar samlas i Ungern kan de inte dricka något annat än Australiens ölstolthet, Foster's. För det finns ingenting att välja mellan. Också det har Bernie bestämt.
Foster's har nu tagit pole position i världens snabbast växande publiksport, genom ett tioårigt multimiljondollar sponsoravtal med Grand Prix … (uppsnappat på Internet)
I praktiken betyder det att man i ett billigt land som Ungern där det finns gott om inhemskt, gott och förmånligt kvalitetsöl istället väljer att frakta miljoner ölburkar från England (där ölen tillverkas på licens) som serveras pissljummen för 28 mark stycket.
Utifrån sett ser publiken ut som en kollektiv massa bestående av identiska individer som strömmar förbi med Foster's i ena handen och Mercedes-vimpeln i den andra, de har en grå West t-skjorta på bröstet och en McLaren-lippis på huvudet. När vi ser gamla dokumentärer från Sovjetunionen eller Nordkorea skrattar vi föraktfullt åt de entusiastiska och till synes identiska medborgarna som viftar med sina röda flaggor på första maj. Hjärntvättade, säger vi! De hade ingen frihet!
Det är måhända inte samma sak, men vem skulle komma på att skratta åt det där gänget från Kotka som spänner sina bröstkorgar och visar upp en Mobil-skjorta? Eller åt de där ålänningarna som alla har identiska West-skjortor? Som frivilligt och med stolthet betalar för att vara vandrande reklamaffischer för olja och tobak? Skulle någon våga säga högt att de inte kan tänka själva? Skulle någon våga påstå att de inte är fria?
Häkkinen blir bara tredje i tidskörningen och i bussen är det tyst. Men det är bara en andhämtningspaus. För när midnatt kommer på Hotell Reges nattklubb R2000 står det. Hos alla förutom hos Jarno. Han står vid baren och beställer ytterligare en öl, på bardisken framför honom finns redan två halvfulla glas. Han och hans tretton kompisar kommer från Uleåborg och nu ska man ta ut allting av F1-tävlingarna.
- Alla andra har prövat hororna, det har varit en jävla trafik i våra rum, men själv har jag varit så förbannat full att jag inte har fått det att stå, förklarar Jarno bistert.
- Och inte kommer det att lyckas i dag heller, konstaterar han uppgivet.
700 mark betalar man på Rege och det tycker Jarno är alldeles ok, och sen tittar han tomt på mig en stund och frågar plötsligt vad det är för dag idag, hur ska han hinna köpa presenter till familjen? undrar han och tar tag i min axel som för att få stöd i den kvistiga situationen. Sen flyter tankeflödet vidare, jag undrar vad det kan vara som får ett gäng på fjorton killar att betala dyra pengar för att resa till Budapest och han säger att det här ju är en sjuhimla fest, att det är något annat än att bara sitta hemma, han fortsätter så där rätt länge tills han ett tu tre avbryter sig själv, han får en ahaupplevelse och ser mig för första gången i ögonen och säger:
- Häkkinen on ykkönen … Mika Häkkinen on ykkönen! upprepar han som för att skingra alla dubier.
- Det är för hans skull vi gör det här, festen kommer i andra hand, säger han och det finns plötsligt ingen antydan till oskarphet i hans prat.
Bakom oss stegar tre horor och tre finska killar upp på dansgolvet. Två av killarna kan redan spelet, men den tredje dansar som om han var en bortglömd kopia av Rick Astley från 1980-talet, han stampar på stället och snurrar lite med armarna framför kroppen. Bruden vickar på stjärten, vill göra honom kåt, pressar sitt underliv mot hans, men han vet inte vad han ska ta sig till utan fortsätter bara i samma stil. Hans kollega är däremot redan på väg. Han låtsasknullar horan mot R2000-skylten under diskjockeyns bås, och hon lägger benen omkring honom, hon ser extatisk ut, orgasmen är säkert nära förestående, men då kommer Den Stora Sutenören fram, pickar killen på axeln och pekar menande mot utgången. Så här långt gratis, men inte längre.
Killen nickar likt en väluppfostrad gosse, han och sutenören för en snabb förhandlingsrunda om priset, sedan möts deras händer i luften, det är ett redigt grepp, ett grepp som bara finns män emellan, mellan äkta vänner, och finnen säger thank you, och så hoppar han och horan in i hissen och det sista man ser då hissdörrarna smäller igen är kvinnan som dansar med extatiska rörelser.
Tjugo minuter senare är bägge tillbaka igen.
Min nyvunna kamrat vid baren småler uppgivet då den prostituerade återvänder och då hon sätter sig i famnen på en av de andra killarna väser han nyt se alkaa taas till mig.
På vägen till mitt rum går jag förbi en av rummen som killarna huserar i. Dörren står på vid gavel. Tre killar utan skjorta sitter på den ena sängen och på den andra sitter en ungersk kvinna i 20-årsåldern.
- How much do you want? säger en av killarna med erfarenhetens röst.
En av de tre är tydligen oroad över att inte få sin rättmätiga andel av det roliga och säger på finska till kompisen som förhandlar:
- Fråga om vi kan knulla henne alla tre, fråga hej, fråga!
Kvinnan ser mig och smäller igen dörren.
Söndag. Tävlingsdagen. Klockan är åtta på morgonen när vi närmar oss Hungaroring. Ett sällskap femtioåriga landsmän tvingar guiden i bussen att ringa efter en helikopter till dem. De vill ha den väntande när bussen stannar. För vem fan skulle orka gå till läktaren?
Men helikoptern är fullbokad. Svordomar.
Men här finns också pappan och den kanske sjuåriga sonen. En pappa som själv inte varit på Formeltävling på 16 år och nu bestämt sig för att pojken ska få sitt livs upplevelse.
- Vi har talat om det här sedan våren, det är nog mycket spännande för honom.
Och när jag ser de två promenera iväg, med den lilla flaggan i topp, en söt pojke alldeles spänd av förväntan, då ser jag också en annan sida av tävlingarna. Eller vem skulle ha mage att säga till honom att en bil som gasar iväg med över 300 kilometer i timmen inte är en rafflande upplevelse?
Att Ungern har en deltävling i F1-cirkusen beror - förstås - på Bernie. Det var han som kom på den briljanta idén att ta Formula till Östblocket och 1986 kördes de första, rätt anspråkslösa, tävlingarna här. Sedan dess har banan förbättrats, läktarna förstorats - och Östblocket och Berlinmuren fallit. Men i Hungaroring finns den fortfarande kvar i form av en betongmur som omgärdar hela tävlingsområdet. Det är längs den, på den yttre sidan, man finner Öst- och Centraleuropa idag. Slovener, kroater, rumäner, bulgarer, vitryssar, moldavier, ungrare - här står de eftersom priset för en biljett till västvärldens karneval är en total utopi för deras plånböcker.
Men år av erfarenhet och tekniska landvindningar har skapat det ena sluga motdraget efter det andra. En har spikat in två järnstänger i muren, placerat en planka mellan dem och klättrat upp. En annan står på ett strykbräde. En tredje har konstruerat en sorts hängstol som han fäst i muren. Sådär fortsätter det längs yttersidan av muren längs banans första raka. Här och där finns det sprickor i muren, små titthål, som möjliggör en formula peep show. Och även om det i dag handlar om Häkkinen och Schumacher gör sig historien påmind, Ayrton Senna är fortfarande King of Hungaroring, och det märks i graffitin: yttersidan av muren bär hans namn i tiotals olika versioner.
Och medan glitteratin sitter i Paddock Club och dricker champagne står Bodolay på yttersidan av muren inlindad i en finsk flagga. Han håller den tätt om sig och säger:
- Jag har sytt den för hand, alldeles själv.
Varför det? undrar jag förbluffat.
- Because I love Suomi-people.
Bodolay tillhör den ungerska minoriteten i Rumänien och säger att vi, finnarna och ungrarna, ju är släkt med varandra, att han därför alltid känt varmt för Finland. Och för Mika Häkkinen, förstås, "ända sedan jag såg honom för första gången på tv".
Varför? är det enda jag kan klämma fram igen.
- Jag älskar hans personlighet, och så kör han så fantastiskt.
Och när jag ser mig omkring märker jag att Bodolay inte är en ensam fanatiker eller galning. Här vajar Finlands och dessutom Tysklands flaggor, men inte en enda av dessa människor kommer själva från Finland eller Tyskland.
Det är alltså inte långsökt att börja fundera på vad Häkkinen egentligen har gjort för Finland. Många landsmän jag träffar under resan påpekar gång på gång hur viktigt det är för ett litet land som Finland att ha en världsstjärna som Häkkinen. Vi har fem miljoner människor, det är en droppe i havet, men en av oss heter Mika Häkkinen.
Är vi alltså här för att skrika ut att Finland finns och att Mika Häkkinen är från Finland? För att komma loss från århundraden av dåligt självförtroende och ett kroniskt mindervärdeskomplex?
Bodolay talar i lyriska ordalag om Finland, men han är också besviken:
- Jag har försökt få kontakt med finländska Häkkinen-fans via Internet, men ingen svarar. Varför gör de det inte? Jag vill inte flytta till Finland och utnyttja er, jag vill bara brevväxla med någon från Finland. Det är en dröm jag alltid har haft …
Sedan kommer polisen och vakten med sin hund gående, tvingar Östeuropa att flytta ner sina ställningar, kastar in dem i skogen, men det spelar ingen roll för i samma sekund som poliserna är borta börjar man bygga upp alltsammans på nytt.
Och bakom muren hörs vrålet av hästkrafter, smällarna från motorerna, det är provvarvet som pågår, där åker Häkkinens MP4-15 och nu återstår bara någon minut till starten. Ett år av väntan för 20 000 finländare och för Bodolay & c:o närmar sig sitt slut. Bodolay klamrar sig fast i muren, han har ett privat tvåcentimeters hål, han visar det för mig (this is the best place), och säger med djupt allvar men med uppenbar nervositet:
- Gud, jag skulle ge mitt liv för Häkkinen och för att han skulle klara det.
77 varv och knappt två timmar senare öppnas porten till banan för de betalande fansen, alla rusar ut, vi springer fram till startrutan nära podiet där Häkkinen snart kommer att stå, det är kalabalik, full rusning, folk kysser asfalten vid startrutan, samlar upp brända gummidäckbitar, och där kommer Han, och det blir Vårt Land, och de finska flickorna gråter faktiskt, herregud, de gråter ju! Flaggan hissas upp men stannar tryggt under en enorm Marlboro-affisch, och sedan vill de officiella formulafotograferna som står ovanför oss ha bilder, och se, där är ju en skön svarthårig italienska i bikini, hon är på någons axlar, "visa brösten, visa brösten!", ropar fotograferna och skuffar aggressivt undan en Häkkinenkille som också vill på bild, men flickan vågar inte, hon skakar på huvudet, men när det känns som om hela världen skulle ropa "visa dem, visa dem!", då kanske man skulle göra det, vad vet jag, för hon drar slutligen bort ett hörn av bikinin och för bråkdelen av en sekund glimtar vårtan till i solen.
Och en för mig okänd Häkkinenfantast som också följt med de dramatiska bröstögonblicken, ser att jag har en West McLaren Mercedes-lippis och kramar om mig, hårt, min näsa landar i hans genomsvettiga hår, och det känns som om han skrek för allt vad han är värd:
- TÄYDELLISTÄ!
Fotnot: När Image fyllde 20 år publicerade man gamla favoriter som pdf på nätet, däribland detta reportage.