Uttryck som En stad vid havet eller Östersjöns dotter är redan klichéer, liksom frågan vi så gärna ställer så ofta vi kan: vilken annan europeisk storstad har naturen så nära inpå sig?

Många människor utnyttjar Helsingfors läge, de använder naturen för att koppla av, för att komma loss. De simmar, seglar, paddlar, vandrar, skidar eller åker skridskor. Men många av oss flyr staden på sommaren så snabbt som möjligt, på hösten gömmer vi oss inomhus, på vintern finns det "ingen snö" och på våren är "vattnet ändå för kallt".

Sensommaren och hösten är här och erbjuder fantastiska möjligheter till rekreation. Naturupplevelserna finns runt hörnet. I din egen stad. Året runt. Utnyttja det!

Här berättar vi om enkla men roliga naturupplevelser i stan.

Äventyr i österled

Jag ligger på en klippa i Helsingfors.
    I synfältet, där på andra sidan viken, en liten rödmålad träbastu. Här kunde regissören ha filmat mobiltelefonreklamen där Teemu Selänne sitter på verandan, handduken virad runt kroppen, och snackar i telefon. Total frihet.
    Uppe på krönet ovanför bastun ett gult lusthus. Tomt, men knappast bortglömt. Hur många ungdomar från släkten som äger huset har haft romantiska äventyr här? Alla?
    Ute på fjärden: en båt har fått motorstopp, en man försöker dra igång den, på nytt och på nytt. Barnen har flytväst. Han har inte.
    Från ett annat håll: två flickor plaskar i vattnet. De blöter ner mamman, hon skriker åt dem att låta bli, men det är redan för sent. Flickorna tjuter av skratt.
    Jag ligger på en klippa i Helsingfors i början av augusti år 2000 men det finns ingenting som skvallrar, inte ens den minsta antydan, om att detta är Finlands huvudstad. Inget av människans sinnen kan avslöja staden. Inte ens det sjätte sinnet.
    En kolhög i Södervik, en skränande terrass i Berghäll, ett klaustrofobiskt köpcentrum i Östra centrum? Nej, det kan inte vara samma stad som detta.
    Men var är jag? På en egen kobbe i skärgården? I en storstilad privat villa på Villinge?
    Tvärtom. Ingenting hemligt eller exklusivt. Bara en cykel på metron, avstigning i Rastböle, trampande genom stadens nya stad, och sedan bara försvinner allt på en gång och det blir en halvö och ett naturskyddsområde. Ramsöudden.
    I skogen omkring stöter jag på den ensamma svampplockaren. Vad är det som gör att man inte hälsar på grannen i höghustrappan men nog på en stadsbo man träffar i skogen?
    En familj fyller sina kärl med blåbär. Pappan böjer sig över blåbärsrisen och flickan ser sin chans, hoppar upp på hans rygg, klamrar sig fast. Seger.
    Det sägs att Ramsöudden är ett okänt område för de flesta helsingforsarna. Men det håller på att förändras. I dag har tusentals familjer naturområdet ett stenkast från sina nybyggda radhus, och kanske det orörda kommer att slitas bort, men det har i alla fall inte skett än. Breda och välskötta naturstigar håller de flesta borta från skogen och klipporna. Men att bo i Helsingfors och kunna plocka svamp på sin bakgård - hur många kan skryta med det?
    På cykeln igen. Riktning österut. Från en fotbollsplan hörs skrik och rop på ryska, somaliska och andra språk jag inte känner igen. Ibland också utrop på bruten finska när ryssen vill ha passning av, låt oss säga, vietnamesen, pasi tänne, pasi tänne! Och där på planen, i Finlands huvudstad, finns inte en endaste infödd finländare. Om man säger att ett fabriksrör eller ett köpcentrum inte kan - inte får - symbolisera hela Helsingfors, då måste man också säga att människorna - nästan uteslutande finnar och finlandssvenskar - som promenerar längs gatorna i den välmående innerstaden inte kan representera hela Helsingfors. På fotbollsplanen och på gatorna i Nordsjö finns en helt annan grupp.
    Cykelhjulen rullar ut på en ås, Kallviksåsen, det är naturskyddsområde igen, här står tallar som är mer än 150 år gamla, svajande och lutande framåt, men ingenstans ser jag spillkråkorna som informationstavlan utlovade, men okej, hur ska en stadsbo egentligen kunna känna igen en sådan … best (förutom på dess "gälla skri och dess trummande")? Kallviksåsen börjar redan påminna om upplevelsen på Ramsöudden, för om vi skulle ta nästan vilken medelhelsingforsare som helst från centrum hit och sedan frågade var vi befinner oss, skulle resultatet troligen bli: 49 procent "vet ej" och 49 procent "Salpausselkä" (den enda åsen vi kan namnet på).
    Men precis liksom resten av det gamla Nordsjö har Kallviksåsen begåvats med sin andel av instituten. På höger sida av vägen har Andelsbanksinstitutet någon gång, kanske på 1970-talet, smällt upp ett betongmonster. Sånt borde man skaka galler för. Det är (väl) givet att det arrangeras betydelsefulla kurser och seminarier i dessa lokaliteter, men varför i fridens namn placera byggnaden just här?
    En sandstrand, en barnpark, en parkeringsplats, sedan naturskyddsområde igen, jag parkerar cykeln vid ett ängsliknande område vid strandlinjen, försvinner in i vassen, en spång skyddar fötterna, och ohå, allt är så helsikes annorlunda igen, ingen gemensam nämnare med något annat helsingforsiskt, bara "hjärtmusslorna masar sig på bottnen i väntan på att vågorna skall servera plankton till middag" och en flashback från min Megameal på Hesburger dyker upp på näthinnan, men försvinner lyckligtvis lika snabbt igen för sedan kommer en liten påminnelse om proportionerna vi talar om: "Braket från människojättens steg skrämmer den lilla ängspiplärkan att pila iväg längs marken i våldsam fart" och när vassen öppnar sig och havet skymtar fram, när man ser hur stenbumlingarna så småningom reser sig upp ur vattnet - med en fart om 21 centimeter per sekel - är det en lika banal som självklar tanke som slår mig. Naturskydd är ju bra! Det finns faktiskt en idé med att freda delar av den här udden och säga att här byggs ingenting. För till och med ur en alldeles tidstypisk egocentrisk synvinkel är slutsatsen entydig.
    Vi mår bra av detta.
    Och udden närmar sig sitt slut, det är Drottningen jag letar efter, den sista klippan, en välskött promenadled tar flanören nästan ända fram, ett ungt par kommer gående hand i hand, en ensam man har slagit sig ner på en sten och blickar västerut, mot Sibbo, tills jag plötsligt nästan kolliderar med Ammattiinstituutti, men området omkring är allmän mark och det är bara att backa en bit och stega ut på klipporna, slå sig ner och se på staden vid havet. Inte för att jag ser någon stad, bara skärgård. Vyn är mäktigare än till exempel vid Brunnsparken och kan inte heller i övrigt liknas vid stadens populäraste strandpromenad. Medan stråket kring Kompassen i Brunnsparken - med sina caféer, stiliga motorbåtar och rollerblades - är ett fantastiskt exempel på hur folket i det moderna Helsingfors lever och umgås vid havet står detta för motvikten:
    Det är små tallar som kämpar på klipporna i en ständig tvekamp med isen och blåsten. I ungdomligt trots har stammarna börjat växa spikrakt uppåt men lite högre upp har de redan tvingats böja sig likt spaghetti, de är delvis underkastade, men de har ingen tanke på att kapitulera, de letar bara oavbrutet efter en plats i lä.
    Det är doften av nybakade croissanter som här är ersatt av doften av hav, av salt och slipade klippor - en doft som varje person som varit till havs känner igen men som är så svår att beskriva.
    Det är smällen då skateboardet kraschar mot stenmuren som här är utbytt mot ljudet då vågornas vandring stoppas av Drottningens klippor. Och så där går minuterna, timmen, det börjar skymma, klockan är nästan tio, ingen i sikte någonstans, bara en blinkande mobiltelefonmast, och där ute mot sydost ligger Lekholmen där kyrkan fostrar ungdomen och lite längre ut finns två av stadens egna holmar, Hattholmen och Rönnskär (en annan, alltså), där vem som helst får tälta eller annars bara njuta av skärgården, liksom i väst där Takvedaholmen tar emot stadens besökare.
    Då dyker ett fyrtioårigt par plötsligt upp, de sitter i en liten gummijolle, ser finurliga ut, och kanske jag har fel, men de verkar vara på väg mot den lilla kobben Prinsessan som ligger omkring 50 meter från stranden. En gammal helsingforslegend säger att det är ett oslagbart ställe för köttsens gärningar - men det angår förstås inte mig och snart är jag på cykeln igen, i staden Nordsjö, riktning österut. Rader och rader av nya bostadshus passerar förbi, de har begravt det gamla villasamhället under sig, men vad kan man göra när alla bara vill flytta till huvudstaden? Breda boulevarder är uppdragna rakt in i skogen, mot stranden, i det som kommer att bli Solvikens bostadsområde - "här bygger vi 104 radhuslägenheter", "här bygger vi 52 egnahemshus", "här bygger vi … " - informationstavlorna berättar om en framtid som snart blir verklighet.
    Och typiskt nog för den här delen av Helsingfors är allt plötsligt borta, ett naturskyddsområde börjar igen, platsen heter Nybondas och inne i granskogarna är det mörkt och fuktigt, nästan kusligt, och man får bara hoppas att det ska förbli just så mörkt och kusligt också i framtiden. Med vansinnig fart susar jag längs de breda stigarna, den här tiden är man ensam i skogen, och det enda levande jag hör är bjällrorna från två hästar och en fårskock som lunkar iväg i mörkret … va?
    Ja, är det här det som gör en stad? Att det mitt i allt finns en skulptör som heter Miina Äkkijyrkkä som har en djurfarm som specialiserat sig på att föda upp den utrotningshotade koart som finns i östra Finland (med ett vitt streck över ryggen, på finska kyyttö), liksom också vanlig boskap. Djuren betar här i östra Helsingfors i ett område som närmast påminner om en lantlig idyll i östra Finland som vi bara ser i tv-dokumentärer nuförtiden. Att det i det urbana ska - måste - finnas plats både för Kiasma och skärgårdsklippor, för Finlands högsta bungeehopp och kossor med vita streck på ryggen?
    Sedan blir det trångare om saligheten, det privata och det allmänna intresset kolliderar i ändan av Skataudden, där fem-sex familjer har fantastiska hus mot väst och öst, inträngd mellan stängslen finns en tvåmeterbred passage som visserligen är öppen för allmänheten men här gäller det att iaktta största möjliga diskretion. Passagen mynnar ut i Skatauddens yttersta spets som är en silkeslen klippformation kryddad med några präktiga stenbumlingar här och där.
    Ute på det öppna havet guppar inga ljus längre. Inget maskinljud, inget dovt muller. Bara sjöfåglarnas tjut. Och mörker.
    Men säg mig: Hur länge skulle man kunna sitta kvar på klippan - i denna stad som heter Helsingfors?

Kanottur i västerled

- Håll armarna längre ifrån varandra! Använd också benen som stöd!
    Klockan är några minuter i sex en vardagsmorgon och Karin Hannukainen ger goda råd. Råd för hur man får det mesta ut av sin kanot och sitt paddlande. Vi kämpar oss framåt längs Råholmens innerstrand, med målsättningen att denna morgon se en kombination av naturstaden och det urbana Helsingfors.
    Och vem är då Karin?
    Hon är frilansande turistguide samt planerare vid Helsingfors universitet. Men det som är relevant just nu är att hon är en inbiten paddlare som valt det som sitt sätt att uppleva staden på.
    - Det här är den elfte sommaren som jag paddlar. För mig har det blivit en motvikt till det stressiga livet i stan. Jag älskar skärgården och det här är ett sätt att komma bort.
    Hon uttrycker sig så där och jag lyssnar utan att säga ett knäpp, inte för att jag inte skulle tro på henne, utan för att jag inser att jag, liksom så gott som alla jag känner, har bott i den här staden i över 30 år och ingen av oss har ännu suttit i en kanot i hemstaden. Nog utomlands eller i Insjöfinland. Men inte i hemknutarna. Det kan gott kallas inskränkhet eller helt enkelt slöhet, kanske det att man tar havet för givet. Då strör Karin bara mera salt i såren:
    - När man sitter i kanoten ute på fjärden har minuter eller timmar ingen betydelse, och man ser mycket som går de flesta förbi. I Helsingfors finns så mycket skönhet …
    Jaja, keep talking, bara. I Karins beskrivning finns mycket av det som många så desperat söker efter, lugn och ro och själsfrid, men kan hemligheten verkligen vara så här enkel? Ett hopp i en kanot och så iväg ut till havs. Omedelbart lugn?
    - På havet finns inga färdigt uppgjorda stigar. Du väljer stigen själv och det blir inga märken efter dig… och ju tystare du är desto mer ser du av livet omkring dig: hermeliner, minkar, sjöfåglar.
    Hmm. Samtidigt springer en morgonhurtig joggare längs Fölisövägen, trafikmullret från Granövägen börjar tillta i styrka, det är karavanen som rullar vidare. Men just nu denna enda morgon är vi liksom inte en del av det. Vi står utanför. Vi guppar på havet, vi kan röra det grönblåa havet med fingrarna, vi kan låta kanoten glida med vågorna., och allt det där gör vi också. Men på något sett känns det så absurt att alla de där människorna som susar förbi i blåa bussar eller i sina bilar, att de alla ska på jobb, att de alla ska vara på plats en viss tidpunkt, att ingen av dem kommer att minnas just den här morgonen eftersom det bara är en av hundra eller tusen identiska morgnar, samtidigt som vi kommer att komma ihåg att det blåste oväntat mycket redan i arla morgonstund, att vi inte såg en enda husse eller matte rasta sin hund på Råholmen, att fiskmåsarna hade ockuperat Södra Bockholmen - och annan högintressant information.
    På höger sida är det Talludden och Ekudden, ingen hemma, och sedan präktigt med vass inne i Bastuviken. Skyddad av den höga växtligheten har någon placerat en liten träbänk precis vid vattenlinjen, det är en privat och kanske hemlig andhämtningsplats. Är detta just den ljuva Mejlansvass som Henrik Hildén skriver om i sin bok Strövtåg i Helsingforstrakten (1927)? Han gör en melankolisk utflykt till stadsdelen där han tillbringade barndomens somrar - men det "förunderligt wackra Mejlans" från 1880-talet är nästan helt och hållet utplånat. Villor har dykt upp, till och med vintervillor! och det finns ingenting kvar av "åkrars böljegång och doftrika blomsterängar". Men en fristad finner han i alla fall:

Det enda inga stormar och stadsplaneexperter ha mäktat sopa bort är själva marken, där vi sprungo kring backar och i dälder och gömde oss och sprungo igen för livet i tolv- och trettonåringarnas vilda lekar, både "käppen är stulen" och "rövare och fasttagare". I vassarna dåsa samma stilla böljor, ur vilka vi halade våra första gäddor över ekstocksudden. Och det råder inget tvivel om att månen ännu strör sitt blanka silver i södergatten när sensommarnätterna dunklas, samma måne, som en gång kom orden på den unge studentens läppar att sjunka bort i en viskning mot världens mjukaste rosenkind …

Det är ack så romantiskt men vi glider redan in under Mejlans bro,och sedan under Munksnäs bron. Där under, inne i tunneln, vibrerar betongen under det konstanta tryck trafiken ställer till med, men det är relativt tyst i alla fall, och kanske det förklarar hur det är möjligt att en fågel någon gång har byggt ett bo här inne och till och med haft familj - resterna av boet hänger fortfarande kvar. För föreställ er de cityfågelungar som vuxit upp under denna betongbro plågade av ett konstant dovt mullrande, skärmade från solljus och omedvetna om väderleksfenomen som regn.
    Vad kan de veta om naturstaden Helsingfors?
    Och så är vi inne i en ny stad i staden, Lillhoplax, och det är (fortfarande) så fantastiskt att en enorm stadsdel kan uppstå till synes så där bara. Det är också fantastiskt att man bara kan glida in på sin kanot rakt in i hjärtat av vårt eget Legoland. Perspektivet är nytt, vyerna är nya. Det här är något som varje helsingforsare borde se. Först efter att man promenerat, cyklat eller paddlat omkring här eller i det nya Nordsjö förstår man att Helsingfors faktiskt växer. Snabbt, dessutom. Det betyder att gatunamn som Tilkgatan eller Hitisgränden blir synonymt med mina kvarter för den nya invånaren, samtidigt som garvade helsingforsare kommer att svära på att sådana gator inte ens existerar i Helsingfors.
    Så är det när en stad har växtvärk.
    Ut igen och vi paddlar längs Fölisön, vi talar i berömmande ord om friluftsmuseet som de flesta helsingforsare har tagit till sig och uppskattar. Karin brukar ofta paddla runt ön, eftersom hon startar från Merimelojats utrymmen vid Roddstadion.
    - Att paddla runt Fölisön är alltid en ny upplevelse. Molnen ligger olika, ljuset faller på varierande sätt, vinden kan alltid överraska. Det är samma landskap men det är ändå alltid olika.
    Och medan vi hyllar Fölisön, hur välskött det är, hur intressant det är, ser Henrik Hildén det ur ett helt annat perspektiv. För honom och hans vänner blev Fölisön den sista bastionen, en oas dit stadens långa arm inte kunde nå:
    På Fölisön fanns allt som Nylands skärgård har av härlighet. Skogsdjupen stodo så tätvuxna, att inte ens augustistormen på sin bärsärkagång fann väg in i dem, utan bräckte blott några bergtallar. I de mossiga sänkorna kunde man tro sig bortvillad i en förgäten ödemark. Så genomvävda lågo de av linnéans rankor, så otrampat grön lyste lingonmattan, och de mogna blåbären fingo regna i fred från sitt ris. Ingen annan än orren och tjädern plockade dem.
    Men sedan (från 1890-talet) gjorde staden om ön till en folkpark, skriver Hildén bittert, och beskriver konsekvenserna av detta: Det är vräkigt breda grusvägar i ett trassligt virrvarr, som formligen sönderskurit varje fotsbredd av marken; det är löjliga krumbukter till dammar, som slukat soliga grundvikar; det är kajer, som med sina linjerade stenskoning fjättrat många uddars dristiga grace; det är trappor, det är ledstänger, som murats upp över, som huggits in i slipade branter, det är slutligen ett så solitt förstörelsearbete alltigenom, att blott en jordbävning kunde få bukt med dess hänsynslöshet, dess fulhet.
    Nej, Fölisönaturen är ohjälpligen skämd för eviga tider.
    Ett par timmar har gått, vi äter en macka vid Fölisöns södra spets, låter armarna och kanoterna vila, och ärligt talat har jag sällan anammat propaganda så okritiskt som lovordet till paddlandet i Helsingfors skärgård. Det är staden ur ett annat perspektiv, det är lugnet, det är ensamheten, det är det annorlunda. Som Karin säger: man kan ligga 500 meter från Mannerheimvägen och ändå vara helt i sin egen lilla värld.
    - Jag klarar helt enkelt inte av att vara irriterad eller stressad här ute, förutom i stark motvind förstås, förklarar Karin, som paddlar långt in i september.
    Nåja, och nu när min skepticism redan är nedbruten, klämmer jag mest för syns skull fram frågan om varför man inte kan segla istället för att paddla. Det är ju också frihet, ensamhet, tysthet.
    - Visst är det så för många, men inte för mig. Jag vill vara helt oberoende av allt annat, inte hålla på och underhålla segelbåtens elektriska komponenter. Varje sommar åker jag på en veckolång paddlingstur - det är den lyckligaste veckan under hela året.
    Och som om det inte skulle vara tillräckligt sticker jag några veckor senare ut på fjärden med en helt annan person från en helt annan klubb. Bara för säkerhets skull. Omdömet kan ju ha grumlats i den allmänna euforin.
    Nu är det Björn Silfverberg, företagare, som lägger ut texten. Klubben är den svenskspråkiga Drumsö Paddlarklubb (DPK) som har långa anor, med betoning på tävlingspaddling. Björn föredrar i alla fall utflykterna och inte spar han heller på krutet när vi talar om det fantastiska med paddling.
    - Det är en oslagbar hobby. Ibland händer det till och med att jag på lunchrasten springer via butiken, hoppar i kanoten, paddlar ut till en kobbe och äter min lunch här ute, säger han och pekar så där obestämt mot alla de skär och holmar som omger oss där vi paddlar fram i Drumsö skärgård, som Ormkobbarna, Mössenholm och Högholm. Vi möter två kanotister som frågar om vägen, och snabbt inser man att det bästa med skärgårdspaddling är det nya perspektivet, hur lätt man kommer vart som helst och hur man ser saker från en synvinkel som man vanligtvis inte gör. Vi passerar fantastiska villor, sommarhus, svenska eller finska Nylands vimpel vajar här och där, en liten söt röd stuga på ett liten söt kobbe, ibland små byaliknande samhällen … Det här kunde lika väl vara en skärgårdskommun i västra eller östra Nyland och tänk hur lätt det att få sig en ahaupplevelse, att se något nytt. Det finns säkert många som kan dessa kobbar utantill, men säg den person som kan hela sin stad utan och innan.
    Och Björn talar om saker som låter så bekanta redan, om friheten, om mörka vackra augustikvällar när han efter en lång tur paddlar in mot staden, hur stadens ljus styr honom hem, om det sköna med att få vara lite ensam.
    På vägen tillbaka mot klubblokalen vid Hästskoviken slutar jag paddla, låter kanoten bara glida, jag vill pröva en sista gång på "tystnaden och friheten". Jag minns det där som Karin påstod, att hon helt enkelt inte kan vara stressad eller arg när hon är ute på fjärden (så länge vädret är ok).
    Kanske det är en slump, men bägge gångerna jag hoppat i kanoten har jag känt mig irriterad och stressad, men när jag stiger i land är allt det där borta - på riktigt, alltså.
    Det kan som sagt vara en slump.
    Men jag tror det inte.

Det är lätt att bli medlem i en kanotklubb och det är enkelt att lära sig paddla som hobby. De flesta klubbarna ordnar nybörjarkurser, stick alltså inte ut på egen hand om du inte är erfaren. Använd alltid flytväst. En egen bra kanot är en större investering, från 4-5000 mark uppåt.
    Kontaktuppgifter: Merimelojat, tfn 491 821, Drumsö Paddlarklubb, Justus Bergman, tfn 676 482 (finns även på Internet). Det finns också andra klubbar på olika håll i stan, som Helsingfors Kanotklubb, tfn 436 2400. Vissa klubbar satsar nästan enbart på tävlingspaddling, andra mera på utfärdspaddling. Vissa klubbar kräver att du har en egen kanot, andra inte. Du kan ringa Finlands kanotförbund, tfn 494 965, och diskutera vilken klubb som skulle passa dig bäst.

En bok för varje helsingforsare

Stadens miljöcentral gav i sommar ut en oslagbar guidebok för naturupplevelser i Helsingfors. Här finns praktiska tips, historisk bakgrund, naturbeskrivningar, info om växt- och djurlivet - allting som behövs för att man ska hitta rätt i stadens natur. Boken öppnar ögonen också på de mest inbitna asfaltbarnen, man inser att det är enkelt och underbart att komma bort. Och dessutom lär man sig mycket på kuppen om sin stad. Formatet är praktiskt och de behändiga kartorna är i färg, även om de kunde vara större och innehålla mera detaljer.
    Med en så lysande produkt känns det synd att - åter igen - tvingas gnälla på att boken endast utkommit på finska och engelska. Det finns visserligen ett förord på svenska plus dessutom är symbolförklaringarna tvåspråkiga, men boken är hur som helst enspråkig. Jag ringer upp mannen bakom det hela, ledande miljörådsgivare Matti Nieminen, som tydligen bara gått och väntat på samtalet.
    - Jag var säker på att finlandssvenskarna snart börjar ringa. Du är den första, men säkert inte den sista. Faktum är i alla fall att det har stört oss alla väldigt mycket att vi inte hade råd att ge ut en svensk version. Vi funderade mycket på saken, men det är så förskräckligt dyrt att anlita en översättare och vi hade ingen egen personal som hade kunnat frigöras för uppdraget.
    Ursprungligen var idén att endast göra en engelsk version av boken, man ville nå turisterna med budskapet om att Helsingfors faktiskt är en naturstad, men när manuset var klart insåg man att verket kunde göra stor nytta också för vanliga stadsbor och inhemska turister. Därför kom den ut också på finska.
    - I det skedet våndades vi över att vi inte hade råd att ge ut den på svenska.
    Men, säger han, personligen tänker han göra en insats för att få ut nästa upplaga på svenska, men det kräver att folk hör av sig och kräver en svensk version. Han säger att han gärna tar emot epost om den saken. Problemet är att boken i princip är en kommersiell produkt, den kostar 40 mark, därför måste man vara säker på att en svensk version också finner köpare.
    - Men vi har en känsla av att finlandssvenskarna är aktivare när det gäller naturlivet, och därför är det möjligt att den skulle ha en chans.
    Så om boken och Helsingfors natur intresserar dig: skicka epost till matti.nieminen@ymk.hel.fi och uttryck en förhoppning om att den ska översättas. Man vet aldrig, det kan till och med lyckas.

Retkiopas Helsingin luontoon, utgiven av Helsingfors stads miljöcentral. Fås från Miljöcentralen, Helsingegatan 24, eller i bokhandeln (där den är lite dyrare).

Gör något nytt

Har du inte tillgång till egen båt? Intresserar paddling inte?
    Gör då en av de häftigaste (men lätta) sakerna man kan göra i Helsingfors. Nå, egentligen handlar det om Sibbo, men så här är det:
    Öster om Nordsjö vid gränsen till ytterskärgården ligger Fagerö som är ett 100 hektar stort friluftsområde i stadens ägo. Fiskemöjligheterna är utmärkta och svamp lär det ska finnas gott om. Här kan man tälta och promenera. Det finns dricksvatten på ön liksom utetoaletter, vindskydd för matlagning och en stor bastu plus en livsmedelskiosk. Naturen är mycket mångsidig.
    Det går en turbåt till Fagerö från Sandskutsstranden i Nordsjö (kartblad 24:63/77) fram till mitten av september. Resans längd är 22 km och tar omkring 40 minuter. Pris: 100/40 mk turretur. Stadens idrottsverk svarar på frågor, tfn (09)-3108 7700.
    En vacker (och gärna lugn) höstvardag i september torde vara en utmärkt tidpunkt för en oförglömlig naturupplevelse. Då är chansen ganska stor att du är ensam herre på täppan. Men ta varma och ändamålsenliga kläder med!