De behöver ingen konstis eller påkostade ishallar. De behöver bara det som naturen bjuder på.
Havet och insjöarna är långfärdsskrinnarnas Arena.
Det blir ingen morgontidning i dag utan bara ett tafatt bläddrande i mitt urgamla favorituppslagsverk.
Långfärdsåkning över vida nordiska fjärdar kan skänka en ojämförligt djup hälsoförnimmelse och högtidlig njutning af naturens skönhet.
Perfekt. Precis vad en ung trött man i sina - felaktigt - förmodade bästa år behöver.
- Okej, nu åker vi!
Ledarens order uppfattas på två olika sätt.
- Äntligen! tycker sjutton hurtbullar, de flesta i medelåldern.
Och så glider de iväg över havsisen, rikting horisonten, med Västerledens aldrig upphörande muller i ryggen och en lätt februaribris i ansiktet.
- Nu, redan? tycker jag och stapplar med koben mot den där samma horisonten.
Säg den finländska man eller kvinna som inte kan stå på skridskor. Många finns det inte. Det är helt och hållet statens förtjänst. För det var säkert så att staten någon gång någonstans bestämde att, okej, vi är kanske ett obetydligt land i norr men en sak skall vi alla lära oss i skolorna. Vi skall kunna läsa och vi skall kunna skrinna.
Se hur det gick. Nu läser vi mer än de flesta andra i världen. Och nästan alla kan vi skrinna.
Just därför kändes avfärdskommentaren från färdledaren - "Du ska vara oerhört klumpig för att inte klara av det här" - helt följdriktig. Och ändå. Här och nu krockar mina skridskoskenor ständigt i varandra. Här och nu är den kroppsliga balans vi vanligtvis uppfattar som självklar en helt bortglömd färdighet. Här och nu vill jag ingenting hellre än att få sätta på de vanliga ishockeyskridskorna, glömma larvet om denna djupa hälsoförnimmelse, och spurta i kapp de oförskämt rödkindade, friska och glada prickarna på isen.
- Kom igen, nu. Du har inte ishockeyskridskor på dig. Du ska balansera, mjukt och långsamt, av och an, lite som en anka. Och låta fötterna glida utåt, nästan framåt, när du tar sats.
Mitt i balans- och fartkrisen dyker Markus Fogelholm upp. Hans fötter och ben rör sig graciöst, först tyngden på vänster fot, sedan på höger, och från ingenstans är han plötsligt uppe i en respektabel hastighet.
"Mjukt och långsamt". "Mjukt och långsamt". Jag börjar kunna hans tips utantill. Men när skridskoskenorna är kring en halv meter långa känns de goda råden meningslösa. Och varför bär alla på en eller två käppar?
- Kanske du vill pröva mina två stavar. Det går lättare så. Föreställ dig att du är i skidspåret och skidar med skridskotekniken.
Och så byter vi. Jag får två alldeles vanliga terrängskidstavar och ger bort min märkliga balansstav som jag fått låna.
Skridskoteknik? Det som jag alltid ansett vara en fjantig nymodighet visar sig nu vara frälsningen. Frälsning ifrån obalans och obefintlig hastighet. Frälsning ifrån chocken över att inte kunna stå på skridskor.
Och tammejfan! Det börjar gå undan. Sparka utåt, nästan framåt! Mjukt och långsamt! Det här är världens lättaste grej. Jag blir snabbare, modigare, gladare, kanske till och med kinderna blir röda?
Man måste verkligen vara oerhört klumpig för att inte klara av det här.
Och för första gången ser jag mig omkring. Vi är ute i Esbo skärgård, ute på isen. Vi skrinner på själva havet! Isen är lite skrovlig, grå och ogenomskinlig, men det är samma plats som kommer att krylla av segel- och motorbåtar, kanoter och vindsurfare, vattenskidåkare och roddbåtar om mindre än ett halvt år. Här och där har mindre och större stenar sprängt sig genom isen, som små nybildade vulkanöar. Men annars är isens dominans total. Det är vinter och vintern är isens tid.
Och under isens tid drar medlemmarna i Finlands långfärdsskrinnare ut på havet. I dag utgick två grupper från Hanaholmen i Esbo. De tuffaste försvann mot Porkala, medan majoriteten susar omkring i den mellannyländska skärgården.
Efter de första stapplande försöken inser jag snabbt att det bara är att andas ut. Gruppen består av en samling ylletröjor och halsdukar, kartor och kompasser, ryggsäckar och termosar, smörgåsar och godis, men framför allt tjo och tjim. Skratten och jargongen är typiska för en grupp som har upplevt mycket tillsammans, som förenas genom sitt fritidsintresse. Här finns inga trendpellar. Inga stränga prestationskrav och ingen penningbaserad klädkod.
Bara ett långsamt, harmoniskt glidande över isen.
- För min del passar det bra att de flesta av oss är äldre. Långfärdskrinning ska inte vara en trendsport eller en konditionssport. Det är mera en naturupplevelse, säger entusiasten Ulla Aminoff till mig.
Hon underhåller mig med anekdoter om fantastiska utfärder på Noux insjöar då isen just har frusit, om solnedgångar över ett spegelblankt ishav, om isens olika sjungande läten, om när isen och havet är som ett akvarium och skridskoåkarna kan se fiskarna simma under dem ...
Jag börjar vara redo att när som helst bli medlem på livstid.
I dag finns det dock ingen sol, inget akvarium och inga sjungande läten. I dag finns bara dimma. Genom dimman syns en liten holme, några träd, där är en annan holme, den är identisk, men varifrån kom vi? vart skall vi? jag inser att all uppfattning om vädersträck och riktning har gått förlorad.
- Vi måste hålla oss i grupp, för det är omöjligt att hitta tillbaka i dimman utan kompass, säger färdledaren och räven i sammanhanget, Mikael Sundman.
Han åker ständigt i första ledet, rekognoscerar, söker den jämnaste isen, pekar riktningen åt oss i fårskocken som villigt följer efter. Och så där fortsätter vi i många timmar.
Från Sverigefärjornas däck brukar jag studera sommarstugorna som ligger i vinteride. Täckta av snö vilar de där på holmarna ensamma och öde. Och jag brukar fundera på frågor typ hur länge taket skulle hålla om ingen kom dit någonsin mer. Eller kika efter roddbåten, hur långt är den uppdragen? Men nu kommer vi närmare, både rent fysiskt men också mentalt. Det är alldeles sant som föreningen skryter i sitt medlemsblad, att "när man åker skridsko på naturis är människan mycket nära naturen". Det låter som en kliché, som en självklarhet, men när vi nu passerar de små holmarna och ser de där sommarstugorna i ide ser jag mycket jag inte sett förut. Har invånarna satt undan allt från verandan? Har de täckt in bastuveden - hur i så fall? Är gardinerna i huset fördragna?
De nya frågorna är många. För idetillståndet berättar mycket om invånarna i en sommarstuga, de Duktiga och Ordentliga har inte lämnat några spår efter sig förutom själva stugan, de slappa har glömt middagen på verandan.
Men ännu mer fascinerande är ändå själva naturen, själva isen. Att stå på den, att glida på den, att inse att det finns ord som råk och vråk, vrakis och packis, kärnis och tallriksis, slukhål och fräthål ... att inse att isen plötsligt kan ta slut.
Öppet hav, framöver!
Där står de, rävarna, och hackar med sina käppar på iskanten. Det är förstås inte några vanliga käppar, utan ispikar, ett obligatoriskt redskap då man beger sig ut med skridskor på isen. Med ispiken kan en erfaren kännare avgöra hur mycket isen tål. Det finns givetvis andra sätt att uppskatta bärförmågan. Men världen har knappast sett den långfärdsåkare som stannat upp på svag is, plockat fram räknaren och enligt formeln
P=1,25B·h2(1+0.84B/L)
räknat ut om han för tillfället borde vara våt eller torr.
Här är det istället tumregler och erfarenhet som avgör. Och därför skall man aldrig bege sig ut ensam på isen och framför allt inte utan nödvändig utrustning. Runt halsen bär alla på isdubbar, många har livlinor och alla har extra kläder i ryggsäcken. Om man hamnar i vaken hjälper ryggsäcken och plastpåsen med de torra kläderna en att hållas flytande, samtidigt som livlinor från flera olika håll kastas till den frusna stackaren.
I dag åker vi länge nära kanten och under pausen på en snötäckt holme lyssnar vi till legender om hur "ungdomarna" oförberett och utan all nödvändig utrustning plurrade tidigare i vintras.
- ... Och så sa de: det ÄR ju faktiskt viktigt, det där med byteskläder och isdubbar.
Vrålskratt. Alla vet hur effektiv inlärningsmetod ett ofrivilligt dopp i ishavet är.
När vi fortsätter, i behaglig takt, inser jag det som alla insatta redan vet, att långfärdsskrinning är både en social och asocial sport. När du vill snacka, när du vill berätta något, kan du åka några kilometer parallellt med någon, skratta, sucka, peka på naturens sevärdheter. När du vill fundera, njuta ensam, inspektera isens innersta hemligheter, hälsa på de fåtaliga pilkarna är det bara att lämna dig bakom eller vid sidan om klungan. Ingen kräver något av dig, ingen tycker du är underlig. Och allt detta utan att du kör dig själv till bristningsgränsen, du lider inte en sekund, du behöver inte en kondition av stål.
Trots det. När vi inte har många kilometer kvar frågar jag om muskelvärk. Brukar ni få det? Ingen får sådant. Ändå är mina ben gelé. Jag känner hur kraften börjar tryta. Efter fem timmar och mer än 30 kilometer är en ung trött man ännu tröttare.
Men det är en lycklig trötthet.