Trots löften om det motsatta är det 18- och 19-åringar som skall vinna Rysslands krig i Tjetjenien. En av dem skulle ha varit Alexander. Men han deserterade - för sin mammas skull.
Han ser så vanlig ut. Och så ung. Vid första anblicken ser jag ingenting som skiljer honom från en finländsk nittonåring. Vad gör en nittonårig pojke i Finland? Festar? Jagar flickor? Studerar?
Allt det där kunde stämma på Alexander. Men i själva verket är han en krigare, en av dem som borde försvara Ryssland mot de "tjetjenska terroristerna". Och där nere i Kaukasus, på slagfältet, skulle han redan vara om det inte varit för den där ödesdigra dagen i mitten av september.
- Min mamma skulle komma och hälsa på mig till garnisonen den 20 september. Men den 13 september fick vi veta att vi kommenderats till kriget i Dagestan. Tanken på att min mamma skulle komma hit och av någon byråkrat få höra att jag är i Dagestan gjorde mig galen. Jag måste rymma.
Dagen innan truppförbandet skulle skickas söderut hoppade Alexander över stängslet. Klockan var två på dagen, han hade sju och en halv timme på sig till nästa namnupprop. På denna tid måste han hinna springa genom skogen, undvika några patrullerande soldater, ta lokaltåget in till S:t Petersburg, gå till några släktingar i stan, ringa mamma och berätta nyheten för henne och sedan återvända till garnisonen.
Kunde han helt enkelt inte ringa mamma från garnisonen? Förstås inte. Att ringa från garnisonerna är en omöjlighet i Ryssland och det är mera regel än undantag att familjerna inte vet var sönerna befinner sig under den tvååriga värnplikten.
Alexander klarade sig in till stan oupptäckt. Men när han ringde till sin farmor som bor i Tver, halvvägs till Moskva, skrek hon att han kommer att dö i Dagestan och sedan fick han veta att mamma är i S:t Petersburg. Hon jobbar som konduktör på tåget mellan Moskva och Petersburg och Alexander sprang till järnvägsstationen. På perrongen såg han mamma, tåget skulle precis rulla iväg, och han pressade fram den bistra sanningen och sade sedan att nu måste han återvända till garnisonen. Men mamma råkade i chock, drog honom ombord på tåget, och Alexander lät det hända men fortfarande med baktanken att bara småprata en stund för att lugna ner henne och sedan stiga av på nästa hållplats för att hinna tillbaka till namnuppropet.
- Du ska aldrig mer till armén. Det ska jag se till, viskade mamma i örat på honom medan tåget rullade mot Moskva.
En stund blev en station, två, tre, namnuppropet åkte förbi, och tidigt nästa morgon var de i Moskva. På tåget trollade mamma fram några civila plagg eftersom han fortfarande var klädd i terrängdräkt, själv hade han hittat ett par Pumaskor på soptippen - "ganska fina, eller hur?".
Specialtrupper skalar potatis
Nu sitter han i en fåtölj på organisationen Soldatmödrarnas kontor i S:t Petersburg. Utan pass (mycket illa i dagens Ryssland där vem som helst kan stoppas av polisen på gatan som ett led i antiterrorkampanjen) och alldeles säkert klassificerad som desertör. Han sitter där omgiven av pacifistiska affischer och tidningsurklipp och säger att han gör allt detta för sin mamma. Att han själv gärna skulle kriga mot tjetjenerna, eftersom det är ett bra och berättigat krig.
- Men min mamma tycker inte att våra soldater har något där att göra.
Här sitter en nittonårig hårding som utbildats i ryska specialstyrkor, uttryckligen för att utföra sabotage och rekognoscering bakom fiendens linjer, och säger att kriget är bra, men att mamma har en annan åsikt och bland annat därför bestämde han sig för att hoppa av.
Han har redan studerat ett år vid jordbruksinstitutet i Tver, och hade med andra ord kunnat undvika militärtjänstgöring eftersom studerande automatiskt får officersrang. Men han lockades av något som han kallar "romantiska" drömmar om armén, saker han hade sett på teve och läst om. Han ville söka till det mest avancerade truppförbandet, han ville bli hård och effektiv.
- Och det blev jag.
Men truppförbandet han tjänstgjorde vid lades utan förvarning ner på grund av ekonomiska problem och han skickades till ett annat förband där han, vilket är typiskt för den ryska arméns tillstånd i dag, kommenderades till köket för att skala potatis eller ut på åkern för att plocka den. Hans säger att hans nya kamrater ständigt utmanade honom på våldsamma slagsmål, de ville se vad en specialutbildad soldat klarar av, men att de alltid var tre som attackerade honom på en gång, att det inte var rättvist, men att han visade dem, han slog dem, hårt, och samtidigt märkte han för första gången hur någonting började klicka i hjärnan. Han blev aggressiv, kände ett blint hat mot armén, mot sina överordnade och mot de andra soldaterna. Han kände att han ville döda någon.
- Och eftersom jag är utbildad för att döda började faran bli för stor att något hemskt skulle hända.
Så han rymde från förbandet och tog sig till hemstaden Tver, anmälde sig där omedelbart på nytt till militären eftersom han absolut inte ville desertera och anhöll om att få tjänstgöra i någon specialstyrka där hans talanger kunde utnyttjas, "där jag kunde uträtta något gott". Militärens svar kom ett halvt år senare då militärpoliser knackade på dörren och förde honom tillbaka till potatiskompaniet. Där blev ingen blev glad av att se honom igen och någon hade dessutom hört att han hade släktingar i Petersburg. Soldaterna ville tvinga honom att hämta mat till förbandet, men han vägrade och det blev mera våldsamheter. Efter en tid skickades han till ett nytt förband, till artilleriet, och det är (bland annat) dessa 1 500 artillerister som i dag befinner sig i Dagestan.
- Det är ett sånt jävla misstag att skicka de där pojkarna dit. De vet ingenting om krig. De är inget mer än måltavlor, de kommer att dö som flugor, säger Alexander.
- Därför borde specialutbildade män som jag skickas till Dagestan, fortsätter han.
Nu har han i alla fall genomgått en undersökning som visar att han har bestående skador på hjärnan. Att en våldsam hjärnskakning i barndomen, kampsporterna han sysslade med under ungdomen, och de ständiga slagsmålen i armén har skadat hans hjärna. Att hans psyke dessutom inte är i skick. Han visar upp ett läkarintyg där allt detta står skrivet med komplicerad medicinska formuleringar, och stödd av sin mamma och organisationen Soldatmödrarna försöker han nu få till stånd en befrielse från tjänstgöringen. Han vill göra det lagligt, inte vara stämplad som desertör för resten av livet. Och sedan vill han återvända till jordbruksinstitutet, och få aggressiviteten ur sitt system.
Och jag berättar att en av soldatmödrarna jag tidigare talade men sade att detta nya krig i Tjetjenien och Dagestan måste fördömas. Att ingenting gott kan födas ur våld. Och han lyssnar, småler överseende, och svarar sedan med ett stående uttryck han snappat upp:
- Det goda ska ha stora nävar och gå i armékängor.
Starkt band mellan mor och son
Alexanders personlighet känns fullkomligt paradoxal. Men i Ryssland är det just så här. Bandet mellan mor och son är oupplösligt, det är evigt. Många anser att det har lett till att den ryska mannen aldrig kan frigöra sig, att han förblir viljelös och svag livet igenom, men samtidigt kan samma band, detta som är mycket djupare än det vi kallar omtanke och moderskärlek, i bästa fall förändra landet, vara en stark samhällelig kraft. Som under det förra Tjetjenienkriget. Det var då organisationer som Soldatmödrarna spelade en viktig roll i den omfattande interna ryska kritiken mot kriget. Mödrarna och samhället rasade över att 18-åriga rekryter skickades ut i ett miserabelt lett krig som dessutom framstod som så chockerande meningslöst. Mödrarna reste personligen till Tjetjenien för att söka upp sina söner och tog dem hem. Och troligtvis skulle också Alexander följa sin mamma hem om han hade skickats till kriget. Men det förhindrar inte honom från att försvara kriget.
- Tjetjenerna smällde upp ryska hus i luften. Nu måste de straffas, säger han och knyter näven där den vilar i famnen.
Och den lilla runda kvinnan från organisationen, Jelena Smirnova, henne jag just talade med, hon satt i samma fåtölj för en halv timme sedan och sade att det ryska folket är blint. Att man tror att detta krig är annorlunda är det förra. Att människor faktiskt på fullaste allvar tror att man nu endast jagar terrorister och banditer.
- Ändå bombar man Groznyj, hundratusentals civila tjetjener flyr, hundratals har redan dött. Men ryssarna har ett barnsligt och blint förtroende för auktoriteter, säger hon uppgivet och tillägger hastigt: jag var likadan tills jag började förstå det smutsiga maktspelet som våra politiker sysslar med.
Hon är också säker på att allt fler unga rekryter kommer att skickas till kriget, trots att den ryska ledningen sagt att det inte kommer att ske denna gång. Det är lögn, hävdar hon, och säger att hon vet med säkerhet namnen på 72 rekryter från ett distrikt i S:t Petersburg som nu är i Dagestan.
För att locka frivilliga yrkessoldater till kriget i Kaukasus betalar armén omkring 900 rubel per dag, drygt 200 mark, vilket är en otrolig bra lön i dagens Ryssland och mer än vad många statligt anställda får i månaden.
Och det är också en bra indikator på vad staten vill satsa på.
Än har protesterna mot kriget inte kommit igång på allvar i Ryssland, just för att de ryska politikerna lyckats i presentationen av kriget som uteslutande en kamp mot muslimska terrorister. Rysslands premiärminister Vladimir Putin sade till exempel tidigare i veckan att krigets syfte är "att krossa den tjetjenska terrorismen i grund och botten" vilket tilltalar ryssarna efter de förödande bombattackerna mot bostadshus runt om i landet.
Ryssarna enar tjetjenerna
Men det är också uppenbart att Tjetjenien definitivt inte är något mönsterland. Efter fredsavtalet 1996 har man inte lyckats bygga upp ett fungerande civilsamhälle, kaos och anarki råder, men de krigsherrar som med islam som förevändning startade attackerna mot den ryska armén i grannlandet Dagestan stod i direkt opposition till den folkvalde tjetjenske presidenten Aslan Mashadov som valdes i fria och ärliga val. Och liksom forskaren och experten på Sovjets sönderfall, Anatol Lieven, skriver i sin omfattande reportagebok om Tjetjenien (Chechenya. Tombstone of Russian Power, 1998) är tjetjenerna i allmänhet inte fanatiska muslimer, tvärtom överraskas han av och anför många bevis på den världsliga inställningen till islam som tjetjenerna i själva verket har. Men liksom många gånger tidigare i historien är det ryssarna som nu enat tjetjenerna - också rivaliteten mellan presidenten och de extrema militanta krafterna är glömd för stunden - och då kan konsekvensen endast bli ett utdraget gerillakrig eller fullskaligt krig med svåra förluster på båda sidor.
Och så ser jag en annan ung pojke som sitter och väntar på sin tur att få prata med Soldatmödrarnas representanter. Han är 18 år gammal och är här för att få hjälp i en svår situation. Han har inga föräldrar utan bor med sin styvpappa och sin lillebror. Men han säger att han inte kan göra sin värnplikt nu och lämna sin lillebror i sin (uppenbarligen alkoholiserade) styvpappas händer, och dessutom riskera att kommenderas till kriget i Tjetjenien/Dagestan. Han är fåordig och bister, stirrar ständigt ner i golvet. Jag undrar om han delar Alexanders åsikt om kriget, att det är ett berättigat krig, och han ger mig ett blixtrande ögonkast - det enda under hela vår konversation - och säger:
- Det finns ingen rättvisa i detta krig. Varför ska unga pojkar offra sitt blod för våra förvridna ledare?
Soldatmödrarnas främsta prioritet består i att hjälpa inkallade ungdomar att genomgå ordentliga läkarundersökningar, och det har också lett till att antalet pojkar som de facto rycker in har minskat drastiskt i S:t Petersburgområdet. Många ungdomar mår fysiskt och psykiskt dåligt och den ryska armén är det sista stället där problemen kan lösas - redan utan ett krig i Kaukasus. Pimsningen är satt i system och extremt brutal, och det finns officiell statistik på att 1071 soldater mördades år 1996, oftast av andra soldater, och att ytterligare 487 begick självmord.
Detta alltså under fredstid. Och det är kalla fakta som alla är medvetna om, eller som den här pojken påpekar: "krig är bara en av många dödsorsaker i den ryska armén".
Brev från mödrar
Jelena säger att även om ryssarna fortfarande stöder operationen i Tjetjenien kommer det varje dag brev från oroade mödrar och för att jag ska tro henne lägger hon ett i handen på mig:
Jag ber om er hjälp, för jag hittar inte sanningen någonstans, bara lögner och vilseledande information. Min son gör sin värnplikt i Leningradregionen. Jag ringde hans garnison och de sade att han inte är på listan på dem som skall skickas till Dagestan. Jag åkte dit samma dag med då hade alla redan skickats iväg, inklusive min son. Han skickades mot sin vilja till kriget, trots att de sagt att endast frivilliga skulle skickas. Inte barn liksom min 18-årige son som inte ens kan hålla i ett automatvapen.
Om de inte är för sent, ber jag er, ge mig min son tillbaka.
Så står det i brevet daterat sista september 1999 men Jelena medger att det inte finns mycket att göra för modern för tillfället. Att det är omöjligt att få information om var soldaterna är. Att arméns taktik ofta går ut på att förflytta värnpliktiga från ett truppförband till ett annat så att det i praktiken är omöjligt att spåra upp dem, och till slut blir en del skickade till kriget.
Skriv ett brev till de ryska militärmyndigheterna i Dagestan, uppmanar organisationen mödrarna. Men Jelena konstaterar i samma andetag att ingen har fått svar efter att kriget bröt ut. Hon berättar också om fall där mödrar i augusti och september fått ett hastigt hoprafsat brev där sonen kort meddelar att han skickas till Dagestan.
Efter det följer endast tystnad.
Fotnot: Se även Soldatmödrarnas webbplats (endast på ryska).