Magnus intervjuar Manu

Säg nånting om din barndom!
Jag höll på Oulun Kärpät.
Vad för slag?
Kärpät, din idiot! Det handlar om ishockey. Ungefär 1978 ville jag skilja mig från mängden och spanade in division ett-laget från Uleåborg. Resten av killarna i skolan i södra Helsingfors höll på HIFK eller Jokerit, men jag ville absolut inte gå med i den masspsykosen. I fotboll är jag Kups man, det i sin tur beror på att vi har sommarstuga i Kuopio. Piffen i Pargas ligger mig också nära om hjärtat.
Du har väl lagt av idag med de där fåniga klubbarna, eller hur?
Självklart inte.
Musiken då?
Min musiksmak har inte förändrats på tio eller femton år. Vad kan jag annat säga än …sorry? AC/DC får mig på gott humör och ger energi. Också tuggummibandet Transvision Vamp har en varm plats i mitt hjärta. Och kolla absolut in Wendy James nya soloprojekt, Racine, som låter (överraskande nog) häftigt.
Du är finlandssvensk, betyder det att du älskar föreningar och mysmöten och så där?
Jepp. Men inte lika mycket som förr. Nu finns det ju en familj också.
Nämn någon bra förening eller organisation.
Amnesty International är bra. Och scouting är hårt, hårdare än du tror. I alla fall om man är medlem i Helsingfors scoutkår Spanarna. Hösten 1975 steg jag in i deras kårlokal - ett beslut som jag aldrig ångrat. Scouting är överlägsen som fritidssysselsättning, eftersom man satsar på uteliv och det som så fint kallas kamratskap. Disciplinen och ritualerna känner jag däremot inte alls för, men Spanarna har ända sedan grundandet 1919 gjort saker på sitt eget sätt.
Nå, hur är det med tevetittandet?
Jag har stora problem. Jag ser för lite på tv. På fester är jag direkt ute om gänget börjar snacka tv. Radio är bäst, tycker jag. Radio är ett aktivt medium, vilket i praktiken betyder att man t.ex. kan diska/springa/fixa/jobba medan man lyssnar på kloka ord eller hård musik. Tv:n däremot surrar en fast i soffan. Men ok, Star Trek är förstås rena nöjet.
Var författar du då dina alster?
På ärorika, men föga glamourösa, Sektorn som är ett gemensamt arbetsutrymme som några kolleger och jag hyr på Fabriksgatan i Helsingfors. Där har romaner, reportageböcker, tevemanus, teatermanus och mycket mer skapats.
Ett evigt sittande, alltså. Har du helt säckat ihop där vid ditt skrivbord?
Jag gör mitt bästa. Men ibland lämnar jag Sektorn och sportar så där riktigt på riktigt. Badminton, skidåkning och numera även joggning är några favoriter. Allting började hösten 2003 då målet var att springa Lidingöloppet, ett krävande terränglopp på 30 km.
Hur gick det då?
Banan var fantastiskt fin. Men visst var det tungt. Och svettigt. Och benen grät. Och så har jag alla möjliga andra bortförklaringar till att jag säckade ihop i slutet ... Men jag kom ju i alla fall i mål, om än med nöd och näppe.
Så du har slutat nu?
Njaa, inte riktigt. Kanske tvärtom. En höjdpunkt var terrängloppet e-cross i Alberga i september 2004. Det var liksom lite styvt i början och tanken på att avbryta kändes som det enda alternativet. Men på något underligt vänster blev jag ivrigare och ivrigare, hrm, för ivrig, och jag gav allt och det kändes som om jag kunde springa runt jorden ett par varv och det gick snabbare och snabbare och jag bara spurtade i mål, lyckligare än någonsin. Några minuter senare kunde jag inte gå, och nästa dag var det bara att styra till läkarstationen och halta hem med kryckor.
Vad hände?
Vet inte. Men diagnosen från ortopedens röntgenbilder var ju klar som korvspad:
Molempien tibioiden keski- ja alakolmanneksen alueella on noin 10 cm pituisella alueella mediaaliseen tibiaaliseen stressisyndroomaan sopivaa periostaalista ödeemaa. Vasemmalla muuton on runsaampi. Siinä ohut ja pehmeä ödeemavaippa sijaitsee tibian etumediaalisyrjän lisäksi takasyrjällä. Oikealla ohutta periostin myötäistä ödeemaa on vain etumediaalisyrjällä.
Hur känns sånt?
Illa. Men det finns faktiskt en bild (till höger) som jag diggar, den är tagen på slutrakan, ful som stryk, men jag minns den härliga känslan av att jag har alla krafter i världen. I verkligheten blev jag 149:e av kanske 180, men känslan av att jag skulle orka springa hur långt som helst var oslagbar. Cirka tre minuter efter att bilden togs ville jag dock helst krypa och inte gå, däremot märkte jag absolut ingenting medan jag sprang.
Så du haltar fram fortfarande?
Näpp. Allt är toppen nu. Det kom och gick. I september 2005, 2006 och 2008 gick det sedan liksom "lite" bättre. Jag funderade på mellantider och siffror alla loppen igenom, sprang rena precisionsloppet rent matematiskt sett ... och då går det ju bra. År 2008, då jag tränat mindre än tidigare (för många barn...) hade jag bra draghjälp av Come to Finland-kollegan Jocke Enegren.
Men på vintern springer du väl inte?
Nej, verkligen inte. Då skidar jag. Vår hitech-kultur-office, SEKTORN, håller sig alltid starkt framme i de viktiga skidloppen. Se tex resultaten från Pogostan Hiihto 2004, Hyvinkään hiihto 2005, ecross 2005, Lidingöloppet 2005 och e-cross 2006 och 2008, liksom år 2007:s version av Tjärloppet, dvs Tervahiihto, i Uleåborg som utfördes i snöslask. Tervahiihto är världens äldsta skidlopp, så det måste man ju vara med om. Nu arrangerades loppet för 118:e gången. men det var ändå pärt nästan hela vägen. Så jobbigt att komma framåt... Å andra sidan kompenserade ryska krogen och musiken på ”45” efteråt för precis allt. Vi var förresten sex glada laxar som tog Uleåborg, med nattåg naturligtvus...

Men tillbaka till Lidingöloppet ... det är där Abborrbacken finns?

Urk, ja. Efter att man sprungit 25 km går det mer eller mindre vinkelrätt uppåt. Det är en sorglig procession att se stolta män och kvinnor sakta vandra uppåt med tåren i halsen, för det är få som orkar springa i det skedet.

Låter som en intelligent sysselsättning!

Hm, kanske inte. Men samtidigt är det kul att ha ett konkret mål. Och dessutom lär man sig, jag är helt allvarlig nu, massor om sin egen fysiska och mentala uthållighet och seghet och tålamod när man springer och springer upp och ner för stigar och inbillar sig att man aldrig kommer fram. Men självklart är det roligast när man kommer fram. Och så har man en bra orsak att festa loss, förstås.

Du talar om konkreta mål, hur menar du?

Som att komma i mål, till exempel. När jag började jogga tänkte jag dessutom att Lidingöloppet på tre timmar borde vara en ganska lätt match. Vilken kaxig idiot jag var!
Jag insåg inte att 30 km terräng med backar och allt är "ganska" långt, och så vill man ju gärna ha ett liv bortom träning. Så första gången, år 2004, tog jag det på 3,36 och allt var eländigt. Men i september 2006 lyckades det till slut. Tredje gången gillt! Tänk att man kan bli så lycklig över en så ganska banal sak... för lycklig var jag!

Rör ni bara på er i Finland och Sverige?
Nej, vintern 2006 blev vi riktigt internationella. Vi tog tåget via Petersburg till Murmansk och deltog i det årliga skid-marathon. En bisarr upplevelse, minsann. För det första blev vi utskrattade eftersom vår utrustning var så amatörmässig. Det visade sig nämligen att Rysslands och Estlands absoluta elit deltog i tävlingen. Så där skidade man sedan med OS-medaljörer...
Gick det bra?
Hm, tja. Tävlingen skidades med fristil, och vi hör till gamla gardet. Och så var det snöyra. Och inget vettigt spår, Och tungt. Och så sade speakern strax innan starten att man måste klara de 25 första kilometrarna (av 50) på 2,5 h. I princip helt möjligt - men inte under dessa omständigheter.
Vad hände?
Jag kom fyra minuter för sent till halvtiden. Och blev utföst ur spåret. A good laugh (efteråt). Men Murmansk var en fantastisk stad. God mat, fina vyer, trevligt folk. På riktigt!