Kauppalehtis Optio hade i sitt jubileumsnummer tidigare i december (nr 22/2007) en visuellt snygg och tankeväckande bildserie. Tidningen hade frågat kändisar vad det bästa är med Finland.
Dylika leve-Finland-bäst-i-världen-listor kan vara jobbiga i sin hybris men när det firades 90 år var det ju ok. Och dessutom ger de orsak att stanna upp och fundera på landet vi lever i. Och vad som är värt att kämpa för.
Kari Hotakainen väljer självklart bensinmacken, Martti Ahtisaari det finska samhällets funktionalitet och biskop Eero Huovinen den lutherska folkkyrkan. Men sen blir det intressantare.
Sisu. Bäst i Finland! Så säger artisten Paula Koivuniemi, och valet är naturligtvis illustrerat med Lasse Viren på knä. Han kommer just att stiga upp, han kommer att springa förbi, han är finne, han ger sig aldrig!
Sisu… ? Vilken oförlåtlig kliché. Vilken förljugenhet. Men jag kom bums på bättre tankar. Plötsligt gick det upp för mig varför jag trots många tvivlande ögonblick aldrig skulle vilja vara annat än just finländare.
Att aldrig ge sig. Det är ett lika vansinnigt som härligt personlighetsdrag.
Också astronomiprofessorn Esko Valtaoja skjuter mitt i prick med sitt klichéval.
Han väljer biblioteken, för de har ”tillfredsställt min osläckbara nyfikenhet”. Och han fortsätter: ”Det finns bibliotek överallt i Finland, och om det inte finns kommer biblioteksbussen”.
Så talar en äkta bildad man. Stommen i det här landet. De som inte hör till den lilla okunniga minoritet som strör ut hat på nätets diskussionsforum.
Jesper Bange, grafisk designer, kommer också ridande med en lika uttjatad egenskap: De fyra årstiderna. Men precis som Bange säger ger de variation i livet. Det allra bästa med årstiderna är ändå att de utgör den sista kraften som lär ut tålamod. Allt annat i livet verkar gå ut på vill ha genast nu, men årstiderna låter sig inte dras med i det rasande tempot.
En vacker dag faller alltså snön – också denna vinter.
Duschen, ladan, skogen, naturen och rökbastun är andra utvalda finländska godbitar, men sedan har Optio ofrivilligt gjort det aningen tragikomiskt när basketspelaren Petteri Koponen och jordbruksministern Sirkka-Liisa Anttila fått dela uppslag.
Koponen väljer nämligen vårt rena vatten. Att man kan skruva på kranen och släcka törsten så där bara. Anttila väljer å sin sida den finländska maten: ”Finland är en av få länder där maten fortfarande kommer från åkern till bordet”. Hennes val är illustrerat med något som ser ut som glada grisar.
… Och så gick det sedan så, när tidningen uppenbarligen redan var i tryck, att vattnet var giftigt i Nokia i vårt rena Finland, medan obehagliga videoklipp bland annat från Anttilas dotters svinfarm blottade en verklighet som självklart inte visas upp på Optios ljuva Finland-lista.
Vad lär det oss?
Att det är lika bra att sluta skrika ut att Finland är bäst och ropa lottovinst. Inget land är perfekt. Inte ens landet med sisu, bibliotek och fyra årstider.
Men det hindrar inte att det är just mitt bästa land.